"Vore det inte skönt att dö på sin post?"

Efter 30 år: gisslan berättar om det hemliga telefonsamtalet med Olof Palme

Två av världens mest intressanta brottsoffer satt i går framför en grupp journalister.

Men frågorna handlade mest om brottslingarna.

För 30 år sedan var Kristin Enmark och Birgitta Lundblad gisslan i Norrmalmstorgsdramat.

Deras förhållande till männen som höll dem fångna, Janne Olsson och Clark Olofsson, har gett upphov till en världsberömd psykologisk term: Stockholmssyndromet.

Det betyder att fångarna känner större samhörighet med den som håller dem som gisslan än med polisen som ska befria dem.

Ringde statsministern

I Kristin Enmarks fall var det kanske inte så konstigt. Från banklokalen där hon var gisslan ringde hon ett berömt samtal till dåvarande statsministern Olof Palme. Hon begärde att Olsson och Olofsson skulle få en flyktbil, så att de kunde ta sig från banken.

Statsministern var naturligtvis inte villig att bistå brottslingarna, men en annan sak han sa har inte blivit känd tidigare. Palme sa till Enmark:

- Vore det inte skönt att dö på sin post?

Det uttalandet försvann från polisens band och utskrifter, men citeras i Mikael Hylins dokumentär om Norrmalmstorgsdramat som SVT sänder i morgon, söndag.

Kristin Enmark säger nu, 30 år efteråt, att hon på sätt och vis förstår Palme. Han sov när hon ringde och sökte honom. Han var förvirrad, visste inte vad han skulle ta sig till. Enmark tror att han ångrade vad han sa.

Men den gången, när hon var en 23-årig banktjänsteman, tyckte hon att uttalandet var "fullständigt korkat".

"Janne vek aldrig en tum"

I går satt Kristin Enmark och Birgitta Lundblad tillsammans med filmaren Mikael Hylin och den pensionerade kriminalkommissarien Ingemar Krusell i ett annex till tv-huset för att tala om dokumentären.

Hylin sa om bankrånaren Janne Olsson:

- Janne vek aldrig en tum. Inte en tum under dessa dygn.

Krusell sa:

- Janne är dynamisk. Psykiskt stark.

Bredvid dem satt Enmark och Lundblad, 53 respektive 61 år gamla, och var tysta. Bara en fråga riktades till dem under presskonferensen. Man kanske inte ska dra för stora växlar på det, ty journalisterna hoppades ju att få tala med dem en och en.

Men det var ändå typiskt att brottslingarna var de intressanta. (Clark Olofsson sitter nu i fängelse i Danmark och skryter och är uppblåst i dokumentären. Janne Olsson bor i Thailand. Ingen av dem ber sina offer om förlåtelse.)

Ändå är det så att Olofsson bara är en misslyckad vaneförbrytare och Janne Olsson var en vanlig misslyckad Dynamit-Harry.

Offren fick ingen hjälp

Kristin Enmark och Birgitta Lundblad, däremot, genomlevde ett flera dygn långt trauma som kunde ha satt spår i dem för livet. Under de 30 år som gått har psykologer över hela världen intresserat sig för vad just de genomlevde, och vad som sker i samspelet mellan gisslan och deras väktare.

Det tragikomiska är att individerna som gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet inte själva fått någon hjälp. Statsministern tyckte att Enmark borde bereda sig på att dö på sin post. Kristin Lundblad fick inget som helst stöd av sin arbetsgivare Kreditbanken.

- Jag fick gå ensam till rättegången, berättar hon. Banken gjorde inget.

Hon var trött ett helt år efter dramat. Hon orkade inte tänka på om hennes arbetsgivare borde ha stött henne mer.

Bankens insats inskränktes till att ge sina tillfångatagna anställda 10 000 kronor i gratifikation, lön och övertidsersättning för de dygn de var gisslan. Plus två månaders ledighet.

Om begreppet Stockholmssyndromet säger Birgitta Lundblad:

- När man är gisslan måste man anpassa sig till situationen. Vi visste ju inte vad polisen gjorde. Polisen blev ett hot utifrån.

Hon säger att hon är nollställd inför den skrytsamme Olofsson och Janne Olsson.

- Jag har aldrig träffat dem sedan dess.

Birgitta Lundblad fortsatte att arbeta i banken, som så småningom blev Nordea. Hon hade aldrig en tanke på att byta jobb.

- Det var osannolikt att jag skulle bli tagen som gisslan en gång till.

Vid årsskiftet fick hon avtalspension.

"Janne verkar må bra"

Kristin Enmark säger att Stockholmssyndromet handlar om makt och vanmakt.

- Det händer något när man är instängd tillsammans.

Om Clark Olofsson och Janne Olsson säger hon:

- De är inte" några vänner till

mig. Janne verkar må bra. Det är tråkigt att Clark valt den väg i livet som han gjort.

Till skillnad från Lundblad slutade Kristin Enmark i banken.

Hon blev psykoterapeut.

Peter Kadhammar