Natacha, boobs och bimbos

Åsa Mattsson analyserar bimbon

Det var Natacha, Carolina, Linda och jag.

Vi stod i en tv-studio och försökte reda ut vad en bimbo är. Bingo Rimér och Michael Brinkenstjerna var också med. Och killarna från Slitz och FHM. Några hade så mycket silikon i brösten att det såg ut som om de skulle tippa – det var inte killarna – och några hade läppar så svullna att de ska påminna om andra sysselsättningar än att tala eller tänka. Påminna killarna vill säga. Som om de skulle behöva bli påminda. Kanske behöver killar det: Det HÄR är ett par BRÖST. Hej, lille vän, det HÄR är LÄPPAR: Fattar du, det är det HÄR DU ska TÄNDA PÅ!

Ordet bimbo som är en italiensk kortform för ”bambino” betyder faktiskt ”liten pojke”. Att kvinnor gör om sig till bimbos handlar alltså om att slussa in små pojkar i den ”rätta” fållan, och berätta på ett skrattretande pedagogiskt övertydligt sätt hur små pojkars behov ska tillfredsställas. Utgångspunkten för bimbos är killar utveckling, eller brist på densamma; företeelsen bimbos säger väldigt mycket om den nivå männen fastnat på, som är cirka tolv år. Om män fattade hur förnedrande det är, för dem, kanske hela plastikkirurgiindustrin skulle gå omkull.

Det dröjde ett tag innan jag insåg det där, även om jag är feminist. Ganska länge är man ju så förblindat irriterad på bimbosarna själva.

Jag funderade på det när jag såg dem, om jag skulle säga att ibland påminner ni mig om de där tjejerna som blev valda sist i gympan, dem man inte ville ha i laget.

De som fastnade på bocken.

Om jag hade varit 30 år hade jag sagt det. Jag var dummare då. Och argare åt fel håll. När jag var 30 var jag arg på tjejer som Carolina, Linda och Natacha och tyckte att de fick skylla sig själva när de blev kallade ”bimbos”, när kameran zoomar in Natachas bröst i Paradise Hotel till exempel. Något måste den ju zooma in, hade jag sagt och lyft på ögonbrynet. Bimbos var för mig femtekolonnare som gick männens ärenden på andra kvinnors bekostnad. Såna som hjälper till att undanhålla sanningen om systemets sexistiska förtryck av alla kvinnor, för att själva vinna kortsiktiga fördelar. Fördelar som handlar om att slippa kämpa den ensamma kampen för självrespekt och istället ta genvägen till ytlig framgång genom att rätta sitt utseende efter den manliga blicken och få nån sorts guldstjärna i kanten. Nån guldstjärna från Buttericks. En bimbo som blir beundrad och belönad för ett kort tag för sitt fodral som är skapat på konstlad väg. I rollen ingår oftast ett barnsligt sätt att prata och skratta, för att markera lekfullhet och tillgivenhet, att bimbos är som... barn. Tänk på det nästa gång ni hör Victoria Silvstedt eller Anna Nicole Smith.

Jag skrev väl att bimbo är en roll, och det är just vad jag anser att det är nuförtiden. För det finns inga bimbos egentligen, det finns bara unga tjejer, och föralldel några äldre kvinnor, som tar sig an rollen. Det är ingen huvudroll kan man konstatera, ihop med Natacha i Paradise Hotel, det är en roll som kräver att man står ut med att lyftas fram som en människa utan inre liv. Det är heller ingen roll som ger de stora gagen i långa loppet. Bimbosarna är som trollsländor; de står där och svirrar i strålkastarskenet ett mycket kort tag, och de är omgivna av en air av framgång, men det är inte mycket reda pengar i plånboken. De flesta, undantaget Victoria Silvstedt, tjänar väldigt lite. Och sedan är de... borta. Nån ny ung tjej som vill ta sig an bimborollen dyker upp, med ännu mer silikon i brösten och ännu större läppar...

På senare tid har det ju varit populärt att se de unga kvinnorna som smarta affärsbrudar som har klart för sig hur förtryckets mekanismer ser ut, men utnyttjar dem till sin fördel. Ungefär som en sorts judo. Jag tror det när jag ser det... och det är inte vad jag ser. Det där är önsketänkande. Tyvärr tror jag att det är fler som kommer att sluta som Marilyn Monroe, utan att ens vara i närheten av hennes stjärnstatus. Bimborollen är en rätt dålig roll som tär mycket hårt på en ung tjej – jag säger bara Linda Rosing. Linda Rosing har ju blivit synonymt med det mest kortsynta, mest lurade, mest skuldtyngda. Och sedan kom Natacha Peyre och ersatte henne, medan Carolina Gynning har ansetts smartare och lyckats lansera sig själv som konstnär och författare. Alltid roligt om nån slinker ur maskorna i nätstrumporna.

Både Linda Rosing och Natacha Peyre visar dock att det finns en klassproblematik också när det gäller synen på bimbon, där de studerade medel-överklasstjejerna från universiteten borde inse att de själva spelar roller, rollen som pappas flickor som verkar få allergiska reaktioner bara av att bli påminda om den ”kvinnliga” mottagande sidan. Som har förvandlats till huvud-på–pinnar hellre än visa sig som kroppar eftersom kroppen inte har nån status i manssamhället. Ju mer kropp, desto sämre status. Bimbon blir på det sättet en tydlig kropp att projicera rädsla och skam på, även för kvinnor, en spottkopp, den som får bära det undanträngda som har med sexualiteten att göra.

Det är därför jag menar att visst är det bra att Linda Rosing blir feminist, och att Carolina och Natacha blir det också förstås, men vi andra har en del att lära av dem också. Om det nu ska bli nån ändring.

Tidigare analyser av Åsa Mattsson

Åsa Mattsson (asa@aftonbladet.se)