Monstret Josef Fritzl – så blev han möjlig

Peter Kadhammar

Aftonbladet på plats under den uppmärksammade rättegången

helskärm

S:t Pölten. Tänk om vi hade läst om en man i Pakistan som låst in sin dotter i 24 år med motiveringen att hon inte hade skött sig.

De flesta av oss hade nog ansett att en sådan monstruös handling bottnar i en kultur där kvinnor är förtryckta och där faderns våldtäkter på dottern är en logisk fortsättning på inlåsningen.

Vi skulle nog anse att det verkade vara ett samhälle där osund tystnad råder. Karln hade en stor familj. Vågade ingen säga emot honom?

Vi hade kanske också gjort reflektionen att den grymme fadern tycktes besatt av ordning. Han tappade kontrollen över dottern – när hon fyllde 18! – och inrättade därför en fängelsehåla i källaren.

Nu hände ju inte detta i Pakistan utan i den lilla välordnade staden Amstetten i Österrike. När Josef Fritzls privata koncentrationsläger avslöjades frågade många vad det är för fel på Österrike. Fördomarna staplades på varandra: Arvet efter nazismen. Ett katolskt patriarkalt land. Ett tyst, inkrökt samhälle där ingen vågar lägga sig i vad grannen har för sig.

Visst är det lätt att bejaka sådana fördomar. Vi gör det oftast utan att reflektera över dem. Denna text har redan innehållit ett ord som nästan omärkligt bekräftar dem.

Jag skrev att Amstetten är litet och välordnat. De orden markerar instängdhet och pedanteri, vilket i sin tur för tankarna till nazistisk mylla.

Men nu råkar det vara så att Amstetten faktiskt är litet och välordnat. Staden har 23 000 invånare och är mer välmående än de flesta i regionen. Den försöker positionera sig som en ”ekologisk stad”.

Det är också ett faktum att ingen under de 24 år Elisabeth Fritzl var fängslad i sin fars källare ställde några seriösa frågor om vart hon tagit vägen. Inte ens när Josef Fritzl gång efter gång efter gång ”hittade” barn på sin egen trappa.

Han påstod att Elisabeth hade lämnat dem där och försvunnit tillbaka till den mystiska sekt som bara Josef Fritzl kände till.

Han och hustrun Rosemarie adopterade de tre barnen och tog hand om dem som sina egna, vilket makabert nog var till hälften sant. Det var ju Josef Fritzls barn, frukterna av våldtäkterna på dottern.

Den allmänt respekterade medborgaren herr Fritzl gav besked om hur det låg till. Alla – familjemedlemmar och grannar, polisen och kommunala myndigheter – godtog vad han sa.

I dag börjar rättegången mot Josef Fritzl i domstolen i S:t Pölten, som är huvudstad i delstaten Niederösterreich. I går vandrade jag runt i stillheten i stadens centrum. Jag talade med några jag mötte om Fritzl.

– Det finns folk i alla länder som är sjuka i huvudet och det finns folk överallt som väljer att se bort, sa Helga Müller, sekreterare, som var på söndagspromenad.

– Fritzl är en perversitet som kan inträffa var som helst, sa byggentreprenören Alfred Ambichl som var ute med hunden.

Svaren var de väntade, även om Ambichl, när jag nämnde ordet respekt, gick i gång och sa att när han var barn, då bestämde fäderna och barnen lydde. Fäderna fick respekt. Så är det inte mer, barnen gör som de vill.

Den brittiske journalisten Allan Hall har skrivit en bok om Fritzl, ”Skräckens hus”. Han återger en till synes obetydlig episod:

Hustrun Rosemarie pratade över häcken med grannfrun. Fritzl kom ut i trädgården och gormade om att lunchen var försenad och hotade med att ge Rosemarie ”vad du tål”.

Senare bad grannfrun Fritzl om ursäkt.

För att hon uppehållit Rosemarie som ju hade viktigare saker att göra.

Det var den mentaliteten som gjorde monstret Josef Fritzl möjlig.