Ensamkommande Murad vill återvända till Marocko – men får inte

Han saknar pass och är ingens ansvar. Nu lever han på gatan.
”Det känns som om Sverige... har fuckat mig”.

Regeringen lovar att ”utrota” skuggsamhället.

Ensamkommande Murad, 19, har gjort allt för att samarbeta och återvända – men sitter fast i Sverige utan mat eller bostad.

– Samhället skiter i mig. Det är som om de vill att jag ska börja sälja knark eller något, säger han.

Den första tiden i Sverige liknade slutet i en Disneyfilm.

Nyss hade fjortonårige Murad tvingats freda sig själv från våldsamma poliser och kriminella som uteliggare på gatorna i Tanger i Marocko.

Han hade sett bästa kompisen krossas när han försökte krypa in under turistbussen som skulle rulla på Spanienfärjan i hamnen. Själv hade Murad lyckats smuggla sig över havet och upp genom Europa till Sverige. Nu hade han plötsligt allt han tidigare saknat. En familj som tog hand om honom. Mer mat på bordet än han orkade äta. Eget rum, en skola att gå till, kompisar, ett fotbollslag.

– Det var som en dröm. Jag tänkte att alla barn lever i lyx i Sverige, säger han.

Han drar upp den vita huvan, kastar en hastig blick omkring sig.

Tänker på var han nu befinner sig, fem år senare.

Inklämd på en madrass bakom en storblommig gardin på ett hemligt boende för papperslösa i en stad i Sverige.

Saknar tillräckliga skyddsskäl

Klockan är två på eftermiddagen.

Den taniga 19-åringen med korkskruvs­lockigt hår brer sig en dubbel polarmacka och proppar munnen full. Det är det första han äter i dag.

Liksom de flesta som kommer från Marocko ansågs Murad inte ha de skyddsskäl som krävs för att få stanna i Sverige.

Lyxlivet tog slut med det sista avslaget en höstdag 2021, kort efter Murad fyllt 18 år. Boendet, dagpenningen och LMA-kortet, som visar att han har rätt att vistas i Sverige, drogs in. Liksom skolan och svenskundervisningen.

Murad återvände till den miljö han redan kände till. Gatan.

I februari i fjol stoppades han av polisen. Han fördes till ett förvar.

– Det var hemskt. Fullt av män dubbelt som gamla som mig. Alla var deprimerade. Jag stängde in mig på mitt rum och började ta sömnmedel. Kände att jag hade förstört mitt liv.

Han tänkte på sin sjuka mamma i Casablanca, som var ensam utan någon släkting.

Vägde sina möjligheter och kom fram till ett drastiskt beslut: att frivilligt återvända till Marocko.

Saknar pass och personbevis

Augusti 2022. Sommaren går mot sitt slut och Sverige är på väg in i en av jämnaste och hårdaste valrörelserna på många år. Sverigedemokraterna har köpt reklamrätten till ett tunnelbanetåg i Stockholm och målat det i partiets färger. Partitoppen Tobias Anderssons skriver på Twitter:

”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!"

Medan den efterföljande debatten rasar tar Murad kontakt med gränspolisen. Han säger: ”Jag vill samarbeta, men hur?” De uppmanar honom att ta kontakt med Marockos ambassad.

Han ringer ambassaden inifrån förvaret, förklarar att han sitter inlåst och vill hem.

– Har du pass? Personbevis?

Han nekar.

– Då kan vi inte hjälpa dig. Då är du inte marockan.

Marocko är ett fredligt land, med nära förbindelser med EU. Ändå tar man inte emot sin egen medborgare.

Det säger något om utmaningarna att få folk att återvända till ett krigs- och svälthärjat land som Somalia. Eller till talibanstyrda Afghanistan, själva målet för ”återvandringståget”.

Några säkra siffror på hur många av de 13 000 ärenden som polisen fått av Migrationsverket som överhuvudtaget inte kan återvända finns inte. Gränspolisens biträdande chef Anna Garphult bedömer att det rör sig om ett fåtal.

– Vill man återvända så kan man göra det i de flesta fall, säger hon.

Bilden vi får från hjälporganisationer är en annan: att gruppen av limbo-fall är stor. Och att den växer.

–Det finns ett glapp mellan politikernas fantasier och verkligheten som bara blir större, säger Matilda Brinck-Larsen på frivilligorganisationen Agape.

Erkänns inte som medborgare

Man behöver inte gå längre än till Murads rumskompis, en 22-årig kurd från Iran som sitter med blicken fastnaglad i mobilen.

Inte heller han erkänns som medborgare av sitt hemland.

– Gränspolisen har försökt utvisa mig i fyra år. Men de vet att det inte går.

Rumskompisen tittar upp och talar en stund om drömmen att ta sig vidare till Frankrike och England.

– Måste bara få tag på pengar först, säger han medan blicken sugs tillbaka till skärmen.

I oktober 2022, efter åtta månader på förvaret, släpps Murad. Sedan dess har han gått till polisen i staden där han bor och anmält sig varje tisdag och fredag. Svaret från handläggaren är hela tiden detsamma:

– Du har inte rätt att vara här. Du måste tala med din ambassad.

Gränspolisen har skickat hans fingeravtryck till Marocko. Men därifrån kommer inget svar.

Han är ingens ansvar

Dagar blir till veckor blir till månader.

Migrationsverket säger: Murad är inte längre vårt ansvar. Socialtjänsten säger: Vi har inget uppdrag att hjälpa dig. Politikerna säger: Du ska inte vara här.

Medan migrationspolitiken stöps om och den nya regeringen förklarar att den ska ”utrota” skuggsamhället har Murad sovit på parkbänkar och toaletter.

Nu har han fått plats på härbärget, tack vare en ideell hjälporganisation. Kanske kommer de att kunna ge honom 1 500 kronor i månaden i matcheckar.

Det finns en sorts kärna i varje asylberättelse. En smärtpunkt, som den sökande återkommer till.

Murad tänker: Om Sverige bara hade sagt från början att han inte skulle få stanna. Då hade han kunnat åkt någon annanstans, medan han ännu var minderårig. Då hade han haft en chans.

Han lindar huvtröjans snöre på fingret. Säger det ännu en gång:

– Det känns som om Sverige… har fuckat mig.

Vart ska Murad bege sig? Vart ska alla de här människorna bege sig?

Han drömmer om att få göra något av sitt liv. Spela fotboll. Praktisera som frisör. Göra hiphop. Vad som helst.

Hopp om framtiden

Murad spelar upp sin egen hiphop i mobilen. Låten handlar om den döde kompisen i Tanger. Om mamman. Om stressen, oron och otåligheten han känner och allt som hänt i hans 19-åriga liv.

Han nickar till musiken. Ögonen får tillbaka lite av den gnista som gått förlorad.

– Jag sitter fast här. Men jag har ett ljus inom mig. Det ska leda mig framåt, på något sätt.