Fabriken i Sverige där kriget avgörs
”Oundvikligt att Europa får slut på ammunition”
Publicerad 2023-10-06
KARLSKOGA. Ett industrikrig avgörs på verkstadsgolvet.
Just nu håller vi på att förlora.
I Karlskoga jobbar gjutarna dygnet runt för att mata ut de granater Ukraina behöver mest av allt.
Men sett härifrån är det uppenbart, det som ingen politiker vågar säga:
Den miljon granater EU utlovat finns helt enkelt inte.
– Det är oundvikligt att Europa får slut på ammunition. Frågan är hur länge det ska vara tomt, säger Nammo-chefen Björn Andersson.
Aftonbladet har besökt en av de fabriker där Europas öde avgörs.
Kriget utkämpas i leran, kylan, vätan och hettan. I smuts, blod och sorg.
Men kriget avgörs i lysrörsljus.
Bland ångande rör och varma ugnar.
Av samma rustika maskiner som förpackat död och förödelse i grovkalibriga stålskal sedan Olof Palmes tid.
På golv som i decennier fläckats storblommiga av vatten som spolats över betongen.
Från Nammos fabrik i värmländska Karlskoga kommer Ukraina-krigets mest eftersökta föremål:
Spränggranaten i 155 millimeters kaliber, som skjuts från stora haubitsar på långa avstånd, oftast 15–30 kilometer.
Tillgången på artilleriammunition beskrivs som den enskilt viktigaste faktorn som avgör hur kriget i Ukraina ska sluta.
Ryssland sköt förra året närmare 30 000 granater om dagen. Ukraina skulle vilja skjuta mer, men ligger snarare på runt 6 000–8 000 granater om dagen.
Men även i det lägre intervallet betyder det att ukrainarna förbrukar hisnande 2,2 miljoner granater om året.
Västländerna tömmer nu i rask takt sina redan små ammunitionslager för att skänka det som går.
EU har lovat att leverera 1 miljon granater fram till nästa vår. Hittills har det blivit en knapp fjärdedel, 223 800 granater.
Björn Andersson, affärsutvecklingschef på Nammo, rycker uppgivet på axlarna.
– Jag tror inte att man klarar det. Jag tror inte att den miljonen finns, säger han.
– Jag tror att det är oundvikligt att Europa får slut på ammunition. Frågan är hur länge det ska vara tomt.
Ukrainakriget har blivit ett industrikrig. Det är svårt att besegra den som kan producera mest.
Ska Ukraina ha någon chans att vinna måste produktionen i väst öka, och det väldigt mycket.
Problemet är att det inte går.
Det finns fyra större företag i Europa som tillverkar 155-millimetersgranater:
Brittiska BAE Systems, tyska Rheinmetall, franska Nexter – och så Nammo, ett bolag som samägs av den norska staten och det finska statsägda försvarsföretaget Patria.
Tillsammans tillverkar de fyra företagen 300 000–400 000 granater om året, uppskattar Björn Andersson. Tidningen Defence Aerospace räknar till en total europeisk kapacitet på 500 000–600 000 granater om året.
Alla gör vad de kan för att tillverka mer.
Nammo har femdubblat investeringarna i utökad produktion. Men om man ska ha någon realistisk ambition att täcka behovet borde investeringarna snarare ha hundrafaldigats.
Nammo ser det ungefär så här:
Tänk dig ett försvarsindustriföretag som producerar 50 000 granater om året.
Efter ett eller två år av investeringar, nya maskiner, mer personal och flerskift har man ökat produktionen till 70 000 granater.
Företaget är stolt över en historisk ökning, allt kapital är slut och man producerar för allt vad tygeln håller.
Men tänk om det företaget borde producera inte är 70 000 granater – utan 800 000 granater?
– Jag säger inte att det här hypotetiska företaget är vi. Men det är inte särskilt långt därifrån, säger Björn Andersson.
Nammos fabrik på industriområdet Björkborn norr om Karlskoga var en del av Bofors, innan det anrika bolaget styckades upp efter kalla krigets slut.
Några större investeringar har inte gjorts i granatproduktionen sedan 1970-talet. Förrän nu.
– Nu är vi uppe på den kapacitet vi hade när gjuteriet var nytt, säger Björn Andersson.
Hit kommer 30 kilo tunga granatkroppar från fabrikerna i norska Raufoss och finska Sastamala.
De är ihåliga, och målade invändigt med en speciell färg som sprängmedlet kan fästa vid.
I en ugn hettas hylsorna upp till 92 grader och fylls med flytande sprängämne i samma temperatur. Mjölliknande trotyl smälts i en rund stålbehållare som liknar en cementblandare, innan den stearinliknande gröten hälls ner i granaten.
Därefter ska sprängämnet svalna. En lång varm metallstång förs ner i den stående granaten, och höjs sedan stegvis så att sprängämnet stelnar från botten och uppåt. Sprängämnet måste ligga fast, utan sprickor eller håligheter. När granaten skjuts iväg roterar den 1 500 varv per minut i luften – då får ingenting röra sig inuti och generera värme.
Svalningsprocessen tar 11–14 timmar, och är gränssättande för hela produktionen.
Det gick förstås att se den här situationen komma, men det var skönare att hoppas att vi aldrig skulle hamna här.
Inga europeiska länder, Finland möjligen undantaget, har brytt sig som artillerigranater på åtminstone 30 år.
Med krympande försvarsbudgetar och krig mot gerillor och terrorister i Afghanistan och Irak har det inte varit en prioriterad förmåga.
Ukrainakriget blev ett brutalt uppvaknande.
I år har Sverige, Norge och Danmark beställt nya artillerigranater från Nammo.
Senast något av länderna beställde något från företaget var 1992. Sverige köpte senast spränggranater på 1980-talet.
Under tiden har industrin förtvinat, och anpassat sig till en värld där en stor beställning från ett stort europeiskt land låg på 10 000 eller 20 000 granater.
I ljuset av behoven nu är det nästan ingenting.
I ett högintensivt krig skulle de 1 450 europeiska pjäser som finns eller är beställda skjuta bort 20 000 granater på en dryg timme.
En industri riggad för den eviga freden förväntas nu försörja det mest resurskrävande kriget sedan andra världskriget. Det är knappast förvånande att leveranstiderna skjutit i höjden.
Före den 24 februari 2022 kunde Nammo leverera nya granater på 10 månader.
Nu är leveranstiden 5–6 år, på liggande beställningar.
Den som köper i dag får kanske sina prylar 2030.
Samtidigt som EU-ländernas granatlager sinar, vill Nato att medlemsländerna har beredskap för minst 30 dagars strid.
Tysklands förråd skulle vara slut på två.
Sverige kommer i framtiden att ha 74 Archer-pjäser, som i krig vardera beräknas behöva skjuta 200–300 granater per dygn.
Det innebär minst 444 000 granater.
Alltså mer än Europas samlade industri idag producerar på ett år. En månads lager. För ett land.
– Då pratar vi också om 20 miljarder kronor bara för att köpa de granaterna, säger Björn Andersson.
– Jag tror inte att man förstår storheterna, och om man gör det tror jag inte att man vill förstå. Det skulle ta 10–15 år för oss att fylla de nordiska ländernas förråd till den nivån, och det är ändå en miniminivå.
– Ingen vill säga att vi ska lägga 20 miljarder kronor på artilleriammunition. Men ingen vill heller säga att vi inte ska uppfylla Natos miniminivå.
EU gör försök att skala upp produktionen. Det omtalade initiativet ASAP (Act in Support of Ammunition Production) har anslagit 500 miljoner euro från EU-budgeten.
Men enligt Björn Andersson behövs det snarare tolv gånger så mycket – 6 miljarder euro – för att nå en produktion om 2 miljoner granater per år.
Dessutom är EU-processen notoriskt långsam.
– Under 2023, 2024 och 2025 kommer det inte att ge någon ny kapacitet, säger Björn Andersson.
Flaskhalsarna är flera.
- En är brist på sprängämnen. TNT, en vanlig fyllning i en spränggranat, tillverkas bara i en enda fabrik i hela Europa: Nitro-Chem i Polen.
- En annan flaskhals är drivladdningar, den krutpåse som får granaten att flyga ur eldröret. En vanlig granat kräver 6 krutpåsar för maxladdning. En miljon granater kräver alltså 6 miljoner krutpåsar. ”Det finns ingen kapacitet till att producera något liknande i Europa idag, och ingen plan för att bygga upp den,” skriver Nammo i en rapport.
– Har du inga drivladdningar kan du bära fram granaten, men så mycket mer kan du inte göra, säger Björn Andersson.
– Krutindustrin, sprängämnesindustrin och ammunitionsindustrin är i balans. Man måste bygga upp alla tre för att få den efterfrågade kapacitetsökningen. Det räcker inte att göra en.
Ryssland ser samtidigt, trots västs sanktioner, ut att kunna producera både snabbare och billigare.
Landet är på väg mot en produktion av två miljoner granater om året – det dubbla mot vad underrättelsetjänster i väst bedömde före kriget.
Kusti Salm, tjänsteman på det estniska försvarsdepartementet, bedömer att Ryssland producerar sju gånger mer ammunition totalt jämfört med väst.
Så hur ska västländernas industrier både försörja Ukraina och bygga upp de egna ländernas sinande lager?
På kort sikt är svaret enkelt:
Det kommer inte att gå.
Vill man trygga försörjningen på längre sikt är Nammos uppfattning tydlig:
Marknaden klarar det inte på egen hand.
Stater, som Sverige, måste förbereda sig på att äga ammunitionsfabriker igen.
Björn Andersson pekar på Finland, där staten äger fabriker som Nammo i sin tur driver.
– Man måste inte investera i företaget för att man ska få en förmåga i Sverige, säger han.
Att staten skulle äga själva vapenföretagen igen är mindre sannolikt.
– Sverige släppte sin del i Nammo i början på 2000-talet. Det finns nog ingen rimlig väg tillbaka.
Just artillerigranater är det stora problemet på marknaden.
Tillgången på finkalibrig ammunition är bättre.
Saab Dynamics, med produktion i Karlskoga, har inte heller samma bekymmer med sin tillverkning av ammunition till understödsvapnen AT4, Carl-Gustaf och NLAW.
Produktionskapaciteten är redan fördubblad – från 100 000 enheter per år till 200 000 – och till 2025 ska den vara fördubblad igen, till 400 000 per år, säger Görgen Johansson, chef för Saabs affärsområde Dynamics.
Nya fabriker och utbyggda anläggningar är på gång i Sverige, Indien och USA.
– Vi har kontinuerligt haft kunder som köpt från oss. När vi såg att så mycket ammunition donerades hade vi därför enklare att själva besluta om att ta första steget för att möta den efterfrågan som skulle komma. Så har det inte varit för 155 millimeters-produktionen, säger Görgen Johansson.
Samtidigt är situationen ny även för Saab. Sverige lade tidigare i år en beställning på Carl-Gustaf-ammunition för 3 miljarder kronor, för leverans 2026–2030.
– Det har aldrig hänt förut, att Sverige varit så framåtlutat, säger Görgen Johansson.
Tidigare har storleken på ordrarna varit mindre och framförhållningen sämre.
– Ammunition har ibland köpts när man har haft pengar över, ungefär så. Nu har man insett att det är en kritisk förmåga, och då har man ändrat sitt beteende, säger Görgen Johansson.
