SD-toppen efter fascistanklagelserna: ”Känner mig som en operasångare”
Publicerad 2014-12-06
Han är chefsideologen i partiet som stats- och finansministern kallar nyfascistiskt.
Han beskylls för att vara intrigmakare som ligger bakom kupper och uteslutningar.
Själv säger sig vikarierande SD-ledaren Mattias Karlsson vara trött på att "klafsa omkring i det offentliga samtalets gyttjepöl."
– Jag känner mig ibland som en operasångare som tvingas sjunga Eddie Meduza-covers på strippbarer, berättar han.
Kvällsflyget från Stockholm har landat på Malmö flygplats. Mattias Karlsson har kommit hem från en lång USA-resa. Han har några dagars skäggstubb, blåa jeans, skjortan uppknäppt i halsen.
Han är trött och längtar hem till sina två barn i södra Skåne som han inte träffat på flera dagar.
– Jag hoppas att det här inte blir långvarigt, säger han kort medan han väntar på sin väska.
"Det här" är det vikarierande ledarskapet för Sverigedemokraterna. Rampljuset är ingenting han längtat efter, berättar han under det korta samtalet vid bagagebandet. Till skillnad från Åkesson har han inga Säpovakter omkring sig. Några minuter senare sätter han sig i en taxi och åker hem.
Lyckad PR-kupp
Fem dagar senare står Mattias Karlsson framför journalisterna i riksdagen. Diagrambilder avlöser varandra. Karlsson mal på. Till slut säger han det alla väntat på:
– Vi kommer att fälla varenda regering som medverkar till invandringspolitiken.
Reportrarna står på kö för att prata med honom. En SD-politiker konstaterat belåtet att tiden när partiet inte fick något medieutrymme är över. På sin Facebook-sida länkar Mattias Karlsson till en artikel med rubriken "Felfritt utförd PR-kupp av SD". Det är där han också brukar läxa upp medier som han anser har missuppfattat honom.
För det svenska, mot det kosmopolitiska
Annat var det för tolv år sedan. Mattias Karlsson var 25 år. Han jobbade som politisk sekreterare åt Sten Andersson, Malmöprofilen som lämnade Moderaterna för SD och kom in i kommunfullmäktige efter valet 2002. Niklas Orrenius var en av få svenska journalister som intresserade sig Sverigedemokraterna då. Han minns den första stora intervjun med Karlsson.
– Han var välformulerad, men också på sin vakt. Och han var väldigt förankrad i den nationalistiska ideologin, minns Orrenius.
Under den tiden använde Karlsson en mejladress som började med Karl1718. En detalj som vittnar om hans vurm för svunnen stormaktstid. Vägen till SD gick just via nationalismen, historieintresset och Ultima Thule. Bandet han lyssnade på som tonåring i småländska Rottne.
Karlsson kände sig inte hemma i Malmö med dess brokiga befolkning och affärer med skyltar på arabiska.
– Han var väldigt tydlig med att i Sverige skulle det svenska gälla, han var stark motståndare till det kosmopolitiska samhället redan då, säger Orrenius.
Karlsson skrev i partiorganet SD-kuriren, skötte kontakter med pressen, var politisk sekreterare. Och tillsammans med Jimmie Åkesson, Björn Söder och Richard Jomshof jobbade han på att "normalisera" partiet. Rensa bort "stollarna", som rättshaverister, rasister och allmänt svårthanterliga personer, internt kallas.
– Han har slitit hund och fått mycket credd för det i partiet. Därför har han så starkt stöd som Åkesson ersättare, säger Niklas Orrenius.
"Lömsk" och "konflikträdd"
När han idag träffar SD:s kommun- och landstingspolitiker som samlas till konferens i Västerås kommer han att bli emottagen som hjälte.
I privata samtal med nuvarande och tidigare medlemmar kommer dock en annan bild fram.
Karlsson pekas ut som hjärnan bakom försöket att kuppa bort Gustav Kasselstrand från posten som SDU-ordförande. Han anses ligga bakom uteslutningen av Patrik Ehn, tidigare SD:s starke man i Göteborg. "Lömsk" och "konflikträdd" är två mindre smickrande beskrivningar av vikarierande partiledaren.
Men i ett parti som annars skakas av inre konflikter, där partimedlemmar baktalar och ibland spelar in varandra, är det ändå ett fåtal som har någonting elakt att säga om honom. Inga skandaler förknippas med hans namn. De flesta Aftonbladet pratar med är eniga om att Karlsson helt enkelt är trevlig.
– Fortfarande finns en bild av Sverigedemokrater som onda människor som kläcks fram i ett labb någonstans. Om jag skulle tvingas välja en Sverigedemokrat som skulle sitta barnvakt åt mina barn, så skulle det nog vara Mattias Karlsson, säger Niklas Orrenius.
Hårdför nationalist
Samtidigt är den lugne smålänningen en hårdför nationalist. En person som gärna använder svulstigt, ödesmättat språk. Som efter EU-valet i maj, då extremhögern gick fram i flera länder, konstaterade att huvudkonflikten i Europa står mellan "värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler".
"...Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas," sa han bland annat.
Det är till stora delar Karlssons förtjänst att SD numera kallar sig socialkonservativt, någonting som förlänt honom epiteten "chefsideologen". Ett begrepp han avskyr. Låter som något hämtat från Goebbels, sa han i en intervju i DN nyligen.
Han har introducerat idéen om "öppen svenskhet" inom SD. Att vem som helst kan bli svensk. Han har omvärderat sin syn Zlatan på senare år, sedan fotbollstjärnan skrivit i sin bok att han har blivit just mer svensk tack vare sin fru Helena Seger.
– Det visar att assimilering är möjligt och att Zlatan befinner sig i en sådan process, sa Karlsson i samma DN-intervju.
Operasångare som sjunger Eddie Meduza
I torsdags fick Mattias Karlsson stå till svars för att han citerat några diktrader av Verner von Heidenstam.
– Morgonen efter att vi fällt regeringen och utlöst ett historiskt extraval, tvingas jag sitta och försvara mig mot insinuationer om att jag skulle vara en krigisk revolutionär, säger han.
Ett dygn senare kallade finansminister Magdalena Andersson SD för ett nyfascistiskt parti. Enligt henne står SD inte för grundläggande värderingar om att alla människor är lika mycket värda. På lördagsmorgonen upprepades anklagelserna av statsministern Stefan Löfven i en artikel på DN Debatt.
Just fascismanklagelsen får Karlsson att se rött.
Han säger sig vara trött på att "klafsa omkring i det offentliga samtalets gyttjepöl". Att han känner sig som en operasångare som tvingas sjunga Eddie Meduza-covers på strippbarer och vägkrogar.
Men han har aldrig funderat på att byta repertoar:
– Jag härdar ut med skitgiggen och fortsätter med gratiskonserter för den växande skara, som i motsats till förståsigpåarna i kultureliten, trots allt uppskattar min opera.