Sverigebilden i USA – mer ”Skriet” än Abba och Borg
NEW YORK. Den amerikanska Sverigebilden liknade länge ett rart lapptäcke bestående av lika delar romantiska föreställningar om Ikea, köttbullar, Abba, säkra bilar, stoiska tennisspelare och fri sjukvård.
Men i dag har den dessvärre mer gemensamt med Munchs ”Skriet” än med soliga folkhemsfantasier.
Först som sist ska vi upprepa en sanning alla där hemma inte riktigt vill ta till sig och ännu färre uppskattar:
Sverige står inte precis överst på dagordningen i USA.
Vi är ett perifert land i Europas norra utkanter, med en sammanlagd folkmängd som understiger tio av de amerikanska delstaternas, och får uppmärksamhet därefter.
Som Belgien ungefär. Eller Österrike – minus Arnold Schwarzenegger.
Det som hände när vår stolta streaming-gigant Spotify skulle introduceras på New York-börsen i våras säger en del. Över Wall Street vajade den morgonen en rödvit flagga. Alltså den schweiziska…
Men som varande svensk blir man ju ändå varse vad människor tycker och tänker om ens hemland – för de berättar det, nämligen – och det är bara att konstatera att den så kallade Sverigebilden förändrats ganska avsevärt under de snart fjorton år jag bott här.
Visst, vi förknippas fortfarande med billiga möbler det är svårt att skruva ihop, med Abba-dängor och köttbullar och Björn Borg och bilar som signalerar viss präktighet – och jodå, de progressiva man företrädesvis springer på i storstäderna kan fortfarande febra om exotiska företeelser som offentligt finansierad sjukvård och fem veckors betald semester.
Men samtidigt förmörkas den idylliska myten numer rejält av betydligt mindre smickrande antaganden, intryck och uppfattningar – om precis det ni föreställer er:
Invandring, integrationsproblematik, gängkrig, bilbränder, högerextremism och eskalerande motsättningar.
– Hur är det, närmar ni er inbördeskrig i Sverige?, undrade en bekant när jag för några veckor sedan återvände efter en dryg månads semester i Dalarna och Stockholm.
En aningen magstark fråga, kan tyckas – i synnerhet när den ställs av en medborgare i ett land så polariserat att det stramar i sömmarna på daglig basis.
Men sådana föreställningar finns alltså, sådana funderingar har alldeles vanliga amerikaner.
Det beror förstås på att president Trump haft en vana att peka finger i svensk riktning, och att media på högerkanten med stor förtjusning framhåller Sverige som ett allmänt skräckexempel på…ja, nästan allting.
Inte bara, dock.
Så sent som förra helgen tecknade även New York Times ett tämligen dystert porträtt inför valet på söndag.
”Sverige sågs länge som en moralisk supermakt. Det kan hålla på att förändras”, löd rubriken och i brödtexten talades om ”ett argt land”, om ”ångest kring den nationella identiteten”, om att ”myten om den svenska modellen smälter bort” och om att den politiska temperaturen stiger ”även bland de vanligtvis flegmatiska svenskarna”.
En rättvis skildring?
Det får var och en avgöra själv.
Men ett är säkert:
Den som vill att Sverigebilden på andra sidan Atlanten åter ska vara centrerad kring Björn Borgs tvåhandsfattade backhand och bokhyllor som heter Billy har en del att jobba med.