Tycker du svensk politik är krånglig? Välkommen till Libanon
Uppdaterad 2018-05-07 | Publicerad 2018-05-05
Libanon är litet, men har gång på gång använts som slagfält när stormakter ska göra upp om inflytande.
I helgen går landet till val.
Systemet har gjorts om, men domineras fortfarande av hänsyn till den religiösa tillhörigheten.
SNABB BAKGRUND:
- Libanon utkämpade ett inbördeskrig 1975–1990, där, något förenklat, kristna, sunnimuslimska och shiamuslimska grupper bekämpade varandra. Även palestinska flyktingar spelade en stor roll i konflikten, där de olika grupperingarna bildade allianser med varandra, som sedan bröts.
- Delar av landet var under lång tid dessutom ockuperat av både Israel och Syrien.
- Libanon ligger mitt i en kaotisk region, där maktspelet underblåst religiösa motsättningar. Landet är mångkulturellt, med kristna, shiamuslimer, sunnimuslimer och druser, men har mot alla odds lyckats förbli fredligt under efterspelet till den arabiska våren.
- Många tackar det politiska systemet för detta. Efter krigets slut infördes ett nytt system för att försäkra att varje grupp är representerad: presidenten skall vara kristen, talmannen i parlamentet shiamuslim och premiärministern sunnimuslim. Även parlamentets sammansättning ska spegla befolkningen.
FÖRSTA VALET SEDAN 2009
Libanon anses vara en demokrati – men har inte haft val sedan 2009. Anledningen är kriget i grannlandet Syrien, som i hög grad påverkat Libanon. Förutom att de religiösa motsättningarna ökat har det lilla landet, med fyra miljoner invånare, tagit emot en miljon flyktingar.
Libanesisk politik har dominerats av inställningen till den tidigare ockupationsmakten Syrien. Något förenklat kan man säga att det fanns två rörelser i valet 2009:
- 14 mars-alliansen. Anti-syrisk. Allians av sunnimuslimska, kristna och sekulära.
- 8 mars-rörelsen. Här ingår shimuslimska Hizbollah och Amal. Den största falangen är dock ett kristet parti som leds av presidenten Michael Aoun.
STÄNDIGA SIDBYTEN
Sedan december 2016 leder Saad al-Hariri, son till den mördade sunnimuslimske politikern Rafiq Hariri, en regering där både hans eget parti Framtidsrörelsen, presidenten Michael Aouns kristna parti och shiamuslimska Hizbollah ingår. Även Progressiva socialistpartiet, med minoriteten druser, ingår.
Alliansen kan te sig ologisk, men sidbyten och kompromisser är som tidigare noterat inte ovanliga i libanesisk politik. Under inbördeskrigets slutskede ledde Michael Aoun ett ”frihetskrig” mot Syrien, nu är han alltså allierad med Hizbollah.
HUR GÅR DET?
Vem som vinner valet i helgen är ovisst, mycket på grund av det nya valsystemet. Libaneserna har efter flera års förhandlingar valt ett proportionellt system, med inslag av personval. Det har öppnat upp för mindre partier, men också för en högre kvinnlig representation.
Varje region har olika många platser, som måste fyllas av representanter för de olika religiösa inriktningarna. För att komplicera det ytterligare delar partierna olika listor i olika distrikt.
Sajten Middle East Eye har gjort en karta över hur mandaten fördelas.
IRAN VS SAUDIARABIEN
I höstas avgick plötsligt premiärministern Saad al-Hariri från sin post. Hans förklaring: att Iran lägger sig i Libanons angelägenheter genom att stödja shiamilisen Hizbollah.
Att avhoppet skedde under ett besök hos Irans ärkefiende Saudiarabien kastade in landet i en kaotisk period med anklagelser om kidnappning och kuppförsök. Det drog också in Libanon ytterligare i proxykriget mellan Iran och Saudiarabien. Dessutom spreds rykten om att Israel skulle utnyttja turbulensen i Libanon genom att slå till mot sin långtida fiende Hizbollah.
FN-chefen António Guterres var bekymrad:
– Det är väsentligt att ingen ny konflikt utbryter i regionen. Det kan få förödande konsekvenser, sa han.