Existentiell ångest genomsyrar Medes sommarprat
Publicerad 2018-08-04
RECENSION. Lugnande mazariner, melankoli och berättelser ur en alltför lycklig barndom.
Den existentiella ångesten genomsyrar Petra Medes Sommar.
Sedan barnsben har det varit självklart för Petra Mede att hon är Guds gåva till mänskligheten. Hon krävde mycket uppmärksamhet och bekräftelse – och fick den också. Knappast det charmigaste barnet i Partille, säger Mede självironiskt.
En människas liv är kanske inte en roman, utan snarare flera berättelser, ibland helt utan poäng. Mede beskriver underhållande sin avsky mot bollsporter och kallar handboll ”ett enda långt övergrepp”. Hon hatar läger, särskilt om man tvingas segla, och tjatar till sig dyra konfirmationskort som hon sedan inte lyckas byta bort. ”You are not my people” säger hon avfärdande till höger och vänster.
Mitt bland alla barndomsberättelser finns känslan av meningslöshet ständigt där. Den ironiska tonen i Petra Medes röst ersätts plötsligt av det mest förtvivlade allvar. Alla slag är förlorade, rädda mig, jag vill bort till er som redan gått, mässar hon.
Under resten av sommarpratet kommer Mede tillbaka till den känslan. Hur man, som en häst, måste ha skygglappar för att inte få panik och skena. De dagar ångesten håller henne i sitt järngrepp. Konstanten i tillvaron, förutom dottern Adeline, är konditori Thelins dit hon varje dag åker för att köpa latte, juice och en mazarin. Vanan, som många i omgivningen klassar som tvångsmässig eller en ”släng av aspberger”, ser hon som en nåd.
Man anar att mörkret hos Katja i ”Bonusfamiljen” har sin djupaste källa i Petra Mede själv. När hon mot slutet talar till sin dotter stockar sig rösten. Förutom henne är det inte så mycket bevänt med människor.
Klyschan om att komedi och tragedi är sidor av samma mynt gestaltar hon med gripande närvaro.