Tiden läker aldrig såret

Per Bjurman

Aftonbladets Per Bjurman om den intensiva sorgen vid Ground Zero i går

NEW YORK. Ett decennium är ingenting.

Inte för den som sett ett barn, en förälder eller en livskamrat plötsligt ryckas bort i en ofattbar katastrof.

Det fick vi en hjärtskärande påminnelse om i New York i går.

Sorgen i kvarteren runt Ground Zero på södra Manhattan kändes lika påtaglig som för tio år sedan.

Ytligt sett har de rätt, de som säger att livet för länge sedan återgått till det normala i New York.

Till vardags är den omsjungna världsstaden vid Hudsonflodens mynning samma sprakande, bullrande, kaxiga, otåliga och hejdlöst levnadsglada häxkittel som den var före massmorden i finanskvarteren.

Kanske skulle man kunna säga att såret efter 9/11 blivit ett ärr.

Det händer dock fortfarande att det stramar i det ärret – och en gång om året går det upp igen.

På årsdagen, den vi hade för tionde gången i går, får hela stan –  vare sig den vill eller inte – en brutal erinran om det ångest­laddade mörker som kapslade in hela tillvaron hösten 2001.

Men framförallt:

Vi inser återigen att det mitt ibland oss finns tusentals människor  som fortfarande haltar sig genom livet, plågade av en smärta och en saknad som aldrig klingar av.

Jag stod i går morse vid hörnet av Liberty och Trinity Street, mitt i kataklysmens hjärta den där soliga tisdagen, och såg några av dem. De som förlorade söner och döttrar och mammor och pappor och makar och syskon när de enorma World Trade Center-tornen attackerades och, slutligen, rasade.

I går hade de just besökt de nyinvigda, mäktiga minnesmonument som rests på exakt de platser där skraporna stod, hört namnen på sina anhöriga läsas upp, kanske lyssnat lite till Paul Simons hudlösa version av ”The Sound of Silence”, och var, när de passerade den tysta folkmassan i Trinity-hörnet, på väg tillbaka ut i den vardag som ska vara så normal.

Det blir den i själva verket aldrig, sa deras blickar. Där, i ögonen på de som lidit såna otänkbara förluster, lyste sorgen och förtvivlan lika påtaglig och intensiv som vid de första ceremonierna på samma plats veckorna efter dådet.

Ett decennium är inget för den som varit med om det de tvingats uppleva. Tid läker inte sår av den magnituden.

På de tv-skärmar som monterats upp över hela södra Manhattan fortsatte andra drabbade, timme efter timme, att rabbla de där namnen.

David Tengelin, svensken som miste livet när American flight 11 styrdes in i hans kontor på 100:e våningen i det norra tornet, hedrades med ett särskilt omnämnande, och det borde egentligen inte betyda något särskilt för mig, jag kände inte honom och tycker inte att svenska liv nödvändigtvis ska värderas högre än andra. Men på något sätt kom det förfärliga i hela den här tragedin ännu närmare just där och då.

– Det som hände här får aldrig hända igen, sa någon annan av de sörjande vid podiet där inne vid monumentet.

Nej, det får det inte.

Men det är den andra sidan av haussen kring de här årsdagarna.

New Yorkarna blir åter varse att de bor i ”bull’s eye” och att det finns de som gärna skulle utsätta dem för fler katastrofer.

Huruvida hoten vi hörde talas om dygnen före tioårsdagen var verkliga eller bara resultatet av hysteri kan möjligen diskuteras, men de utlöste oluststämningar – och ett lika olustigt säkerhetspådrag. Under den tidiga morgonen i går var vi fem ”civila” på en tunnelbaneperrong på Union Square – och ett drygt dussin polismän, samtliga på helspänn.

Det var i sig en påminnelse om att det inte spelar någon roll att ett helt decennium gått. Normalt har det, egentligen, inte blivit ändå.