Stefan Löfven: Jag blir fortfarande glad när jag ser Ulla
Statsministern laddar upp på Harpsund – och har redan badat
Uppdaterad 2021-06-08 | Publicerad 2021-06-05
På jobbet är det onekligen han som bestämmer.
Men på hemmaplan är situationen en annan för statsminister Stefan Löfven.
– Det är inte jag som är chefen hemma, säger han i en exklusiv intervju.
När industrimannen Carl August Wicander avled 1952 testamenterade han Harpsund till staten. Syftet var att den sörmländska herrgården skulle användas som rekreationsbostad åt statsministern.
När statsminister Stefan Löfven tar emot oss på det som inledningsvis kom att bli Tage Erlanders smultronställe förklarar han att det är hit han åker när han vill ladda batterierna.
– Miljön är helt fantastisk och även gården i sig. Här kan man både arbeta, inte minst under den här tiden med pandemin då det blir många videomöten och telefonmöten, och när arbetsdagen är slut få vara i den här miljön. Jag fascineras också av det här landskapet, det är väldigt vackert, men också lite dramatiskt med Sörmlandsleden som vi brukar gå rätt mycket utefter.
Har du kunnat sätta någon personlig prägel på Harpsund?
– Inredningen måste ju vara som den är och det är Fastighetsverket som sköter det som ska göras. Men vi skämtade om det förra veckan, det finns något som heter kräftrummet och där har man tydligen suttit och ätit kräftor. Det är jättemysigt, men vi har ätit surströmming där och därför döpt om det till surströmmingsrummet.
Det har varit ett extremt händelserikt år med pandemin. Känner du dig nöjd med hur du och regeringen har hanterat det?
– Det är en helt ny virussjukdom som hela världen har drabbats av. Jag har hela tiden sagt att jag tror vi får göra den slutgiltiga utvärderingen sedan. För ett år sedan när vi hade ett högt smittotal och höga dödstal var det jättemycket prat om vad Sverige hade gjort för fel. Då sa jag samma sak, vi väntar lite och ser tills vi har den slutgiltiga utvärderingen.
– Sedan kom det en andra och en tredje våg. Nu när man tittar på överdödlighet i Europa är Sverige bland de lägre i Europa. Jag vet inte hur många beslut vi har fattat och vi har följt frågan i nära kontakt med myndigheter för att få in expertkunskapen och för att kunna fatta de beslut som måste fattas. Det är en ansvarsfråga och när landet hamnar i en sådan här besvärlig situation måste vi visa ledarskap vilket förväntas. Det tror jag att jag har med mig från mina rötter, du tar ditt ansvar.
– Men det är över 14 000 personer som har avlidit. Att gå omkring och säga att man är nöjd är kanske fel uttryck, men har vi gjort det vi kunde göra? Ja, jag vill påstå det. Men jag vill verkligen vänta på den riktiga slutbedömningen. När det har varit en sådan här pandemi som har verkat under så lång tid och som ställt allt på ända… Att då sedan stå och säga att precis allt gjordes exakt rätt och vid rätt tidpunkt. Det har jag lite svårt att tro faktiskt. Men vi har verkligen ansträngt oss och arbetat hårt. Det har varit intensivt.
Det är som sagt över 14 000 människor som har mist livet. Tänker du på det ofta?
– Självklart. Bakom den siffran finns individer. Många har förlorat nära och kära och några kanske inte ens fick vara med eftersom äldreomsorgen haft besöksförbud. Jag pratade med ett äldreboende i Vänersborg nyligen och de hade bestämt sig för att man ändå skulle få komma dit och vara med när exempelvis ens förälder gick bort.
Det känns ju fint.
– Ja, jag tycker det. Men det är också många som inte fick vara det och jag tänker även på det.
Många människor är generellt sett rädda för att hamna i äldreomsorgen. Kan du förstå det?
– Både ja och nej. Jag tror det skiljer sig väldigt mycket. Min mamma bodde på ett äldreboende i Ådalen, vården där var helt fantastisk. Oj, vad hon blev bra omhändertagen! Det var en fröjd att vara där. Men jag förstår också att det finns platser som inte är så roliga att vara på. Men det är inte svart eller vitt. Redan under förra mandatperioden lade vi resurser på äldreomsorgen och började se över kompetensutvecklingen. Men vi kommer behöva göra ännu mer. Därför har vi lagt fyra miljarder på det och kommunerna får själva avgöra på vilket sätt de ska användas det inom just äldreomsorgen. Vissa kanske exempelvis anställer fler. Det är de som jobbar där som gör skillnaden, men de måste få bra villkor.
Om vi ska tala om privatiseringar har det ju varit mycket rabalder om Attendo-topparnas höga bonusar. Kan du förstå om det upplevs som provocerande?
– Ja, absolut. Det är som Lena Hallengren också sagt, de får redovisa vad de har använt pengarna till. Det här är skattebetalarnas pengar och det är de som gör välfärden. Det är inte tänkt till några excesser utan till att äldre ska det bättre, att skolan ska vara så bra som möjligt och sjukvården likaså. Så ja, det är klart jag förstår om man blir förbannad.
Du förlorade din mamma Iris förra året. Det måste ha varit en stor sorg?
– Ja, det var det verkligen. Men hon blev ändå 90 år och vi fick fira hennes 90-årsdag i december i fjol. Hon hade ändå ett långt och bra liv och var dement på slutet. Men det är klart det är en stor sorg. Att hon fick den fina omsorgen kändes ändå bra i magen.
Hände det att du fick dåligt samvete om du inte kunde åka och hälsa på så ofta?
– Ja, men det är väl alltid så.
Du hade kunnat vara där lite mer?
– Absolut. Sedan dog också min fosterbror i cancer för några år sedan och min syster blev ensam kvar där uppe och fick dra ett tungt lass. Då hade jag också lite dåligt samvete.
Gick din mamma bort i sviterna av covid?
– Det gjorde hon inte.
Nästa år är det riksdagsval igen. Är du nervös?
– Nej, jag ser fram emot det.
Har du segervittring?
– Ja, vi ett nytt politiskt läge och verkligenheten talar för en välfärdssatsning. Vad kommer vi behöva prioritera? Ett är jobben, pandemin har naturligtvis ökat arbetslösheten. Det är livsfarligt att ha unga arbetslösa och långtidsarbetslösa. Det är en socialdemokratisk fråga och något jag lärde mig som liten, man arbetar. Det är för min egen skull och för att kunna vara oberoende och fri, men man drar också in välfärdspengar.
– Nummer två är välfärden, människor i arbete betalar skatt och då ska det mesta gå till just välfärden.
– Det tredje är tryggheten, vi måste fortsätta jobba för att få bort gängkriminaliteten, det är inte okej att de begränsar människors liv på det sättet. Unga pojkar ska inte in i sådana gäng, de ska gå i skolan och drömma om vad de ska bli och inte bli lockad till att sälja knark och sådana saker.
Hur viktig har din hustru Ulla varit under de här åren?
– Hon har varit jätteviktig. Ulla är också oerhört samhällsintresserad och aktiv i kyrkopolitiken. Vi diskuterar både samhällsfrågor och samhällsutveckling, det tillför jättemycket. Och den relation vi har betyder såklart mycket.
Vi intervjuade Anna Maria Corazza Bildt och hon berättade att hon och Carl Bildt inte pratar politik vid middagsbordet. Den tiden öronmärker de för annat.
– Haha! Det kan hända att jag och Ulla byter några ord om politik om det har hänt något speciellt. Det är inte bannlyst.
Vi måste också prata om er härliga fredagsritual med bastubad?
– Ja, det är så bra och skönt. Ibland kan det bli bastu både på fredagar och lördagar och när vi är här på Harpsund kan jag ibland basta fyra dagar på raken. Det är en sådan underbar avkoppling.
Har du försvunnit så vet Ulla var hon ska leta?
– Ungefär så…
Kan det också bli ett litet bad i sjön?
– Ja, det blev faktiskt ett tidigt dopp för ett par veckor sedan. Då var det 11 grader i vattnet, men det grejade jag. När vi gick ner till bryggan och bastun frågade Ulla om vi inte skulle ta ett dopp också. Nja, det vete sjutton… Men sedan bestämde jag mig, jag ska banne mig bada. När barnbarnen är här vill de också att jag ska göra bomben, så varje sommar brukar jag bjuda dem på en bomb.
Du gödslar alltså inte med dem?
– Nej, jag gödslar inte med dem. En gång när jag satt i bastun och de satt ute på bryggan hörde jag plötsligt ”bomben, bomben…”. Jag kände pressen och gick ut och gjorde en bomb och hörde ”den där var inte godkänd”. Så jag fick gå upp och göra en till. Men inga kameror!
Om vi ska återgå till fredagsmyset har du berättat att det kan bli en het räkpasta eller en halvgräddad hämtpizza som du sedan gör klar hemma.
– Det kan det bli. Åh, den där pastasåsen med heta räkor. Det är väldigt gott.
Vem av er lagar mest mat?
– Det är mest Ulla som gör det. Jag är bättre på att städa, jag hävdar verkligen det. Men vi delar på både tvätt och städning, men jag har aldrig tyckt att matlagning är så jättekul. Jag är självklart med och gör det som ska göras, men det är Ulla som har svart bälte där.
Är du förpassad till lökhackningen?
– Lite så är det nog. Men någon ska göra det också.
På jobbet är det onekligen du som är chef. Får vi fråga vem som chefar hemmavid?
– Ja, det är ju inte jag… Haha!
När det kommer till romantik, har ni någon sådan ådra?
– Det tycker jag absolut. Ulla påstod ju i Carina Bergfeldts program att det var jag som var mest romantisk, men det vet jag inte. Jag tycker vi har en väldigt bra och nära relation. Det var vänskap som blev till kärlek. Vänskapen finns fortfarande kvar och jag tror att det är en bra mix.
Ni träffades när Ulla var i en annan relation. Man kan säga att det var lite samma sak här. Var det knepigt?
– Det var det såklart och det var också tufft eftersom de hade barn. Barn vars föräldrar ska separera, det kändes också lite. Men det var bara så. Det var kärlek på riktigt och då är det inte så mycket att göra.
Ni har hängt ihop i många år och du ser otroligt kär och lycklig ut när du pratar om henne?
– Det är jag. Jag blir fortfarande glad när jag ser Ulla.
Du har sagt att det är en sorg att du inte fick egna barn?
– Ja. Det är inte så att jag tänker på det hela tiden som en djup sorg. Men visst tänker jag ibland på hur det hade varit om någon hade kommit fram och sagt ”pappa”. Jag tycker väldigt mycket om barn. Breven jag får från barn är helt fantastiska. Nyligen kom det en hög som jag tittade igenom. Det var en förskoleklass som skrev ”Vem har bestämt att man bara får äta godis på lördagar, är det du eller kungen?” och ”Vi har hört att du bestämmer mycket, är det roligt?”. För några år sedan fick jag också ett brev från två syskon som hade fått för sig att de ville ha en apa, men fått nej från föräldrarna. De frågade om jag kunde hjälpa till med det.
Ulla är numera pensionär och du fyller 65 nästa år. Hur går dina tankar kring det?
– Jag har aldrig haft problem med att åldras. Jag hade varken det när jag fyllde 30, 40, 50 eller 60. Det vet man ju aldrig om man får och det ska man ha respekt för, men jag tänker inte så mycket på det.
Kan du lockas av Ullas bekymmerslösa tillvaro?
– Nja, men det är klart vi längtar efter mer tid tillsammans och en dag kommer det. Det här livet kan man inte leva hur länge som helst, det går inte. Vi vill ha tid tillsammans och kunna resa mer utan att det handlar om formella resor eller plikter. Men det ligger en bit bort.
Då tolkar vi som du gärna sitter kvar efter nästa val om möjligheten ges?
– Svar ja.
Om du ska blicka framåt på ett liv bortom politiken. Har du några personliga drömmar?
– Jag har svårt att se att jag bara sätter mig ner och inte gör någonting, engagemanget finns ju där. Jag skulle gärna jobba med något internationellt, det skulle jag kunna tänka mig. Men inte på en dryg heltid. Sedan vill jag ha mer tid så vi kan bestämma mer och vara uppe i Örnsköldsvik där vi har ett hus.
Det är många som drömmer om ett liv i solen halvårsvis, är det något som lockar?
– Nej, det gör det inte. Jag är kräfta och mycket hemkär.
Snart väntar ett möte för Stefan Löfven som avslutningsvis skrattar högt när vi påtalar att Ulla sagt att hon tycker det varit både bra och dåligt att han varit hemma så mycket under pandemin.
– Ja, det är väl så. Normalt sett är jag borta mycket och det är klart Ulla bygger upp sitt liv med sina kompisar och gör de grejer hon vill göra. Helt plötsligt är jag hemma. Hon har sagt att hon inte känner någon förväntan över att hon ska behöva ändra sig för det. Hon har ju sina rutiner och plötsligt bryts de.
I samma ögonblick dyker Ulla Löfven upp i dörröppningen och får ta del av det vi precis har avhandlat. Hon förklarar med ett skratt att det inte är så dumt att ha maken hemma ändå.
– Jo, men det är bra.
Stefan Löfven ger oss en skämtsam uppmaning innan han reser sig.
– Lägg gärna till det där på slutet!
