En historia som ingen annan

helskärm

Pust.
När Karin Volo berättar om hemkomsten till sina döttrar, efter fyra år
i fängelse, får man ha ett hjärta gjort av kevlar för att lämnas
oberörd.

Detta i ett sommarprat som nästan hela vägen lyckas balansera mellan
djup livsvisdom och tänk-positivt-klyschor.
För Karin Volo har en historia som ingen annan.
2006 grips hon på en flygplats i USA, misstänkt för brott som hennes
ex-make visar sig ha begått.
Kvar i Sverige finns hennes döttrar, sex och åtta år gamla. Det hinner
gå fyra år innan hon får se dem igen.

Hur klarar man av en sån sak? Hur överlever man?
Karin Volo berättar hur hon gradvis tar kontrollen över sitt liv. Med
hjälp av yoga, självhjälpslitteratur och jobb i häktets bibliotek.
Och hon når fram till sanningar som blir nödvändiga för att klara av
fängelsetiden.
Den bästa av dem, berättar Karin Volo, var att släppa offerrollen.

"När jag skippade offerperspektivet, började jag se på livet på ett
helt nytt sätt. Vad kan jag lära av detta? Hur kan jag hjälpa andra?
Genom att hjälpa andra, tar jag kontrollen över mitt liv".
En annan insikt är att lära sig att förlåta:
"Förlåtelse är inget som du gör för en annan person, inte heller för
acceptera det beteende som du blivit utsatt för. Du förlåter för att
ge dig själv frid i din själ."

Allt det här skulle kunna låta som en av alla dessa carpe diem-gurus
som släpps in för några träffsäkra sanningar på eftermiddagen innan
företagsfesten programenligt spårar ur.
Men när man vet att det på riktigt hjälpt någon att gå igenom
mardrömmen så får orden en annan tyngd. Även om jag tror Karin Volo
måste haft ett rätt starkt psyke redan på förhand, om hon i efterhand
kan betrakta sin fyraåriga fängelsevistelse, då hon missat fyra år av
sina barns liv, som en sorts "träningsläger".

Men så kommer då ögonblicket då hon får återse barnen. När hon
berättar om det, då brister Karin Volos röst och hon gråter rakt ut
där i radion. Och har man då ett hjärta, ej gjort av kevlar, då gråter
man med henne.