"Jag hoppades att någon skulle skjuta mig"

helskärm

Dö, eller lämna gänget. Men hur? Tommy, som hoppat av ett kriminellt nätverk, berättar hur det är att bryta sig loss.

Tommy, som egentligen heter något annat, har lyckats lämna livet som gängkriminell med hjälp av Passus, Fryshusets avhopparprogram för gängkriminella. Sedan ett par år lever han ett vanligt Svensson-liv i Mellansverige med jobb, fru och barn.

– Jag lever min dröm nu. Jag hör mina kollegor klaga över att de inte har råd med saker, och att de inte får någon pension. Inte jag. Jag är mycket mer tacksam för livet. Man kan inte ta något för givet, säger han.

Det var riktigt illa när han till slut bestämde sig för att lämna det nätverk som han tillhörde. Han höll ständigt på med droger och grova brott som utpressning, knarkförsäljning, rån och stölder. Tommy berättar med klar blick och en nästan skoningslös uppriktighet om våld, hot och missbruk.

– Vi sysslade med allt som kunde ge pengar.

Han är dömd för flera grova brott, har suttit lång tid i fängelse och även på ungdomshem. Många har fallit offer för honom och gänget, och han har sett människor bli skjutna.

– Jag hade en helt sjuk mentalitet.

Går inte att stoppa

De som nu skjuter och spränger går inte att stoppa, förklarar han. De är som han var då. Indragna i en ond spiral av våld och gängregler som ingen rår på. Att hota med strängare straff är helt meningslöst, tror han. I alla fall för att få stopp på skjutningarna.

– Man bryr sig inte om straffen. Om man ska mörda någon så är det hedern som betyder något.

Han tror däremot att det skulle gå att förhindra att riktigt unga pojkar fastnar. Kanske skulle någon som han själv, som har varit en del av gänglivet och sedan kommit ur det, kunna förklara hur illa det kan utvecklas, och hur lurade på livet de blir.

– Man blir så utnyttjad. Det skulle jag vilja att unga killar fattar.

Tommy växte upp i en annan del av landet. Först en bra uppväxt, tycker han själv, men tidigt i tonåren började han med droger. Cannabis till en början, men sedan allt möjligt.

– Jag har tagit allt utom heroin. Av någon anledning såg jag ned på dem som tog det. Jag hade så konstiga värderingar då.

Kompisgänget skaffade pengar till drogerna genom brott. Tommy kände en tajt gemenskap med gänget.

Brödraskap in i döden

– Det var snacket om brödraskap, att vi skulle vara med varandra in i döden. Men det var lögn alltihop.

Brotten blev allt grövre. En informell ledare hade alltid sista ordet och bestämde vad som skulle göras. Underhuggarna levde under ständigt dödshot – den som inte löd kunde vänta sig stenhårda repressalier. Kontrollen av lojaliteten var minutiös. Tommy berättar hur ledare kunde kolla exakt vem han hade ringt och vilka han hade pratat med.

Till slut blev allt bara för mycket. Drogerna, brotten, gänget och kontrollen, och hopplösheten i allting. Han började genomskåda gänggemenskapen. Falsk gängheder, kallar han det som höll ihop nätverket.

– Jag ville dö. Jag hoppades att någon skulle skjuta mig, för jag kunde inte ta livet av mig.

Tankarna på att lämna började gro, men han förstod inte hur det skulle gå till. Han visste inget annat än att vara kriminell.

– Det kunde jag. Jag visste precis vad jag skulle säga till polisen om jag åkte fast. Men när jag hoppade av – hur skulle jag försörja mig, var skulle jag bo och hur skulle jag kunna lämna mina vänner och min familj? Jag hade ingen utbildning och var en dömd brottsling.

Dessutom visste han att hans gamla kompisar skulle döda honom om han försökte lämna.

Ändå tog han kontakt med Fryshuset. Kom hit, var rådet, men det dröjde flera månader innan han till slut tog steget. Det är något han funderat mycket på efteråt. Under den tiden inträffade flera riktigt allvarliga händelser, och hans liv var i fara. Trots det blev han kvar. Tommy säger själv att det visar hur hårt insyltad han var, och hur han mer eller mindre utplånat sig själv för gängets skull.

Till slut gick det inte längre. Han satt sig på ett tåg, och tog sig till ett möte med Fryshusets personal på hemlig ort. Då började en stor och smärtsam förändring under dödshot.

– Skulle mina gamla kompisar få tag på mig skulle de döda mig.

Utbränd och sjuk

Till en början levde han med en enorm stress.

– Först var jag helt utbränd. Jag blev sjuk. När jag var på fötter igen var jag hela tiden livrädd. Första året var stressen konstant.

Allt, precis allt måste ändras för att han inte skulle bli avslöjad. Tommy har fått plugga in en ny levnadshistoria. Dessutom måste hela hans liv stöpas om. Han har fått ny bostad och för första gången i sitt liv har han ett fast jobb. Han har också byggt upp ett nytt socialt liv, utanför kriminaliteten och drogerna.

– Att sitta i fängelse är ingenting mot att lägga av, säger han.

Allt det nya skulle inte varit möjligt utan avhopparprogrammet. Till en början hade han personal runt sig nästan dygnet runt. Han har gått i terapi och fått hjälp att ta itu med det han varit med om.

– Till en början var det väldigt jobbigt med skulden. Men jag kan inte göra något åt det som jag gjort. Jag hoppas bara att de som drabbats kan komma vidare, säger Tommy.