Ludmilas hemkvarter har bombats sönder
Uppdaterad 2022-03-20 | Publicerad 2022-03-19
ZJYTOMYR. Raketregnet har plågat kvartsmiljonstaden i veckor.
57-åriga Ludmila Chebotorovas hemkvarter bombades till grus och damm – men släktingarna i Ryssland vägrar tro på henne.
– När vi somnar vet vi aldrig om vi någonsin vaknar igen, säger hon om livet under raketerna väster om Kiev.
Ludmila har blivit granne med en två meter djup krater.
57-åringen med rosa basker och pärlörhängen släpper matkassarna en stund och spejar över ruinerna. Rökdoften sticker fortfarande i näsan, trots att det gått två veckor sedan bomberna landade mitt i bostadsområdet.
Tio hus totalförstördes och fönstren på sjukhuset intill pulveriserades.
Ludmilas hem klarade sig, med en hårsmån.
– Det fanns så mycket liv här! Människor njöt av tillvaron, vi skapade planer för framtiden. Mina barn har rest, fått utbilda sig, Ukraina strävade mot att röra sig närmre Europa – men Putin har förstört allt, säger hon.
Under de första dagarna av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina skickades raketer hit till Zjytomyr, 15 mil från huvudstaden Kiev.
Sedan dess raketregnet intensifierats – staden och dess kringliggande byar har drabbats i princip dagligen. De ryska styrkorna skickade 40 raketer mot området under krigets två första veckor.
Dussintals personer har dött i staden.
Ludmila torkar kinderna.
– Jag kommer hit och gråter varje dag, säger hon, omgiven av rasmassorna ett par meter från hennes egen tröskel.
”Alla i Ukraina är rädda”
I dammet ligger spår från grannarna. Ett par vita ballerinaskor, stora nog för en åttaåring.
En skolbok, en limpa, en kittel. Explosionen har slungat en bil upp i luften så att den landat på taket.
Ändå sjunger fåglarna över askhögen, som om inget har hänt.
– Alla i Ukraina är rädda, förklarar Ludmila.
– När vi lägger oss är rädslan att vi aldrig vaknar igen, för att ännu en bomb fallit. Jag och min man sover med katten i källaren för att vi är så fyllda av skräck. Allt vi gör är att vakna, gråta och sova.
Hon vet inte exakt hur många människor som skadades på hennes gata. Många hade inte hunnit fly, säger hon. Familjerna gömde sig under husen och fick senare grävas fram av räddningstjänsten.
Åtminstone en ung grannkvinna ska ha dött.
– Hennes bebis blev den enda kvar i familjen, säger Ludmila.
–Jag vet inte vart familjerna som överlevde har tagit vägen nu, men källaren räddade livet på flera av dem.
Ludmila blir ursinnig på förödelsen som kriget åstadkommit, i hemstaden och längre österut i landet.
Att läsa om situationen i staden Mariupol tycker hon är särskilt hjärtslitande. Hon har sett bilderna på massgravarna där, hört hur tillgången till mat och rent vatten skurits av. Att barnsjukhus bombas.
Fattigdomen har blivit utbredd på rekordtid, konstaterar hon.
– Vi vill inte ha varken Putin eller ryska styrkor här! Vi vill bara leva i frihet. Med vårt eget språk, vår egen kultur.
Aldrig kommer jag glömma vad barbarerna har gjort.
Precis som många andra ukrainare har Ludmila släkt både i Ukraina och Ryssland.
Hennes familjemedlemmar med Moskva-adress tror inte ett dugg på berättelserna om ryska raketer mot civila, trots att Ludmila själv har kratrar runt husknuten.
Det gör ont. Hon och kusinen brukade stå varandra så nära.
– De hör inte vad vi säger längre. När jag säger att ”bomber smäller här dagligen”, säger de bara att jag inte ska vara rädd. Det sliter isär vår familj, de är helt uppslukade av rysk
propaganda – och vi har blivit fiender.
På andra sidan bilvägen står ett urblåst lägenhetskomplex. En vithårig man i 70-årsåldern sveper med handen mot innergården och visar ett hav av glaskross och förvridna bilvrak på en mosad lekplats.
Han bodde i tegelbyggnaden fram tills i början av mars. Men hade tur, och befann sig 300 meter därifrån när bomben landade, runt halv elva på kvällen.
Nu ser man rakt in hans kök, som på ett dockhus. Porslinskoppar ligger över hela golvet.
Runt 180 familjer bodde i tegelbyggnaden, säger han. En del av dem jobbade med militären.
– Det gör det väl inte till ett legitimt militärt mål?, frågar han retoriskt.
Tidigare bodde runt 280 000 invånare i Zjytomyr, sedan kriget eskalerade uppskattas hälften ha flytt härifrån.
Kvartsmiljonstaden ses också som en strategisk knutpunkt, en flyktingkorridor när ukrainare i öst söker sig mot säkerhet västerut.
Ryska styrkor har gjort allt för att försöka skära av nyckelvägar mellan Kiev och Zjytomyr, men marktrupper har ännu inte lyckats ta över städerna.
Infrastrukturen förstörd
Många invånare oroar sig för att det kan komma att ändras inom kort. Farhågan i Zjytomyr är att styrkor från ryssallierade Belarus, vars landgräns endast ligger 14 mil norrut, kan attackera staden.
Inte bara bostadshus har utplånats i Zjytomyr. Avgörande infrastruktur, så som sjukhus,
vattenreserver och en skola mitt i centrum har också smulats sönder.
– Jag brukade sitta ungefär där, på tredje våningen, berättar Svetlana Yaropovets, 44, och pekar ut ett fönster i den kollapsade byggnaden för sonen Yevgienij, 14.
Det var många år sedan hon var elev på skolan, ändå känns just denna attack särskilt
drabbande för trebarnsmamman.
– Jag känner mig så ledsen. Skolan var en stor del av min barndom, jag hade så mycket vänner och gillade lärarna. Alla jag känner från den tiden är så upprörda. Jag saknar ord, säger Svetlana.
Kvar på skolgården ligger smälta tangentbord och ett skolhäfte där någon övat på att skriva bokstaven B. Här studerade barn mellan sex och sexton år.
Eleverna befann sig inte i skolan den morgonen, men minst två personer skadades.
Svetlana tror, liksom många andra på orten, att en militärhögskola och elitbrigad, var den egentliga måltavlan. Men civilbefolkningen har drabbats svårt. Hon känner flera personer som blivit hemlösa, andra som förlorat sina släktingar i attackerna.
”Vill kunna odla som vanligt”
Den närmsta dagarna hoppas hon att Rysslands president Putin tar sitt förnuft till fånga.
– Jag är livrädd för mina barns skull. Jag vet inte vad vi ska göra. Kanske borde vi fly till ett annat land? Men jag har mina föräldrar här, en mormor som är 92 år. Ska vi bara lämna dem? Vi vet inte vad vi ska ta oss till, så vi stannar. Men det är en läskig situation.
Hon biter i läppen. Kanske borde de åka till Sverige, de har bekanta där, säger hon. Men hon vill inget hellre än att bo kvar i staden där hon vuxit upp och har hela sitt liv.
– Med mina barn, mina vänner, min familj. Jag vill kunna odla i min trädgård som vanligt. Jag vill göra allt för att inte lämna.
– Samtidigt vet jag inte om det kommer att finnas en framtid kvar här i vårt land.
Hon suckar.
– Jag kommer stanna och slåss!, avbryter 14-årige sonen.
– Vårt land står pall. Det tror jag verkligen.
Sedan måste de sticka. Ett kort hejdå, och raska steg över skolgården.
Ännu ett flyglarm ekar över Zjytomyr.
