”Jag älskar att skriva gräl. Ett förfluget ord – sedan bär det i väg”
Den mentala tioåringen Lena Ackebo om åldrande, syskon, serier – och att inte se sig som författare
Uppdaterad 2017-05-20 | Publicerad 2017-05-06
Lena Ackebo värmer upp med korsord inför arbetet.
– Sen kan jag sätta mig och skriva i många, många timmar och förbannar den där jävla maten man måste äta och avbryta med, säger hon och skrattar högt.
Nu har hennes andra roman, ”Kära Barbro”, kommit.
Det är som vass serietecknare vi känner Lena Ackebo bäst – med album som Brynebrinks och Fucking Sofo.
Men förra året, när hon var 65 år, kom romandebuten med den kritikerrosade ”Världens vackraste man”. Den handlar om systrarna Mona och Barbro i övre medelåldern. Mona, den grå musen, som faller för ett före detta semestercharmör på Mallorca. Barbro som söker uppmärksamhet, men reser hem igen till sitt på ytan perfekta liv i Skåne.
Lena Ackebo lutar sig över bordet på det lilla kaféet på Kungsholmen, hennes hennafärgade hår brinner och ögonen lyser:
– När det ska handla om kvinnor är det Hotell Marigold och några slags kvinnor som skrider fram i långa klädsjok och är allmänt gamla bara. Den enda kvinnan i filmen som framstår som lite ungdomlig är ju en ragata. Varför kan man inte bara skildra äldre som vackra och intressanta?
– Själv blev jag så besviken när min förläggare sa att det hade skrivits om förut. Shirley Valentine, men förutom det fanns det ingen övrig likhet alls.
I dagarna kommer Lena Ackebo med uppföljaren ”Kära Barbro”.
Vi drunknar knappast i någon flod av ömsinta porträtt av kvinnor i övre medelåldern.
– Jag vet inte om porträttet av Barbo var så ömsint. Jag försökte få det att bli ömsint i andra boken.
I första boken är hon mer av en bitch. Man känner med henne mer i ”Kära Barbro”.
– Ja, till sista meningen i boken, kanske, säger Lena och fnissar till.
Hur ser du på syskonskapet?
– Ibland tänker jag att bara för att man är syskon har man ingen rätt till varandra. Så är det i boken också, varför ska de här människorna ha med varandra att göra överhuvudet? Den ena är ensam och vill ha någon som hon känner att hon vill ha rättighet till, den andra skulle ju må bäst av att säga ”hörrödu, vi träffas inte mer”. Det behöver inte vara någon tragedi, att man inte gillar varandra.
– Men jag älskar att skriva gräl. Ett förfluget ord – och så bär det iväg!
Vad var svårast att skriva?
– Om jag ska vara väldigt ärlig så är det svåraste för mig att sätta mig över min självkritik. Sen har jag skrivit passager där jag själv har börjat lipa. Speciellt i första boken när hon följer med Albert hem efter första kvällen och hon ligger där och tycker att nu ska ”filmen” om henne och Albert ta slut. Det tyckte jag själv var lite rörande.
– I den andra boken var det besöket hos mamman, då snyftade jag ofta till när jag skrev. Jag tyckte det var jättehemskt att skriva det där besöket. Och när hon går från det där hemska jävla vårdhemmet… och utanför pågår ett alldeles normalt liv och hon har varit inne i en mardröm.
Hur fick du inspiration till den manipulativa mamman i dina böcker?
– Man kan ju börja med de grundläggande skuldkänslor som alla har för sina mammor. De säger ingenting egentligen som man kan anmärka på, utan det är tonfall och timing. Det där besöket hos mamman som Barbro gör, det blir som en liten thriller. Fast mamman egentligen inte gör någonting.
Rädslan för åldrandet syns tydligt i böckerna. Det handlar om rynkor och saker som hänger.
– Ja, och hur många år man har kvar. När man till sin häpnad inser att man ska fylla 67 år! Och börjar tänka realistiskt på det, de dör 72 år gamla.
Lena Ackebo drar efter andan
– Fem år kvar! Det är klart att man tänker så, annars är man ju dum i huvudet. Man kan ju inte säga: ”Nä, det där händer inte mig.” Utan det är klart att det gör.
Men 65 var ingen kris, när du gick i pension?
– Nä, det har inte bekymrat mig så mycket. Däremot alla de här som dog nu före jul och efter jul. Sven-Erik Magnusson, Prince, David Bowie, Gösta Ekman. Ja, han var ju lite äldre, han var 77, men de andra var ju… David Bowie var 69!
Känner du att du har bråttom att skriva de här böckerna?
– Ja, jag kände det först, men nu har jag lugnat ner mig. Jag tänker att jag kan dö när jag går härifrån eller så i morgon eller om 25 år. Det spelar ingen roll, jag kan inte stressa. Det blir som det blir. Jag tror att jag förlikat mig med det.
– Jag hade superkris när jag fyllde 60 år. För det stämde inte med mig. Jag är inte en person som kan vara 60 år. Det går liksom inte, säger hon och skrattar högt.
Men vilken är din mentala ålder?
– Tio, säger hon och grimaserar.
– Nä, men det beror ju på. Jag är väldigt barnslig. Jag älskar att busa och hålla på att ”barnsla” mig. Aldrig bli ”stur”. Det passar inte mig att vara 60 och det passar inte mig att vara 67 heller, men nu har jag insett att det går inte att göra någonting åt. Så det är bara att gilla läget och hoppas att man inte är alltför pinsam när man löjlar sig. Jag brukar trösta mig med att Astrid Lindgren också var barnslig.
När du gav ut din första bok hade du bara ett kapitel kvar av ”Kära Barbro”. Hur långt har du hunnit på nästa bok?
– Nej, jag har precis börjat på den. Jag skriver bara på och sen går jag tillbaka kanske dagen efter och redigerar lite i det senaste. Så det är absolut inget som någon kan läsa på det här stadiet.
Hur många böcker har du i dig om de här syskonen?
– Det jag skriver nu blir den sista. Jag gillar Mona väldigt mycket, jag tycker att hon ska få en egen bok som bara heter Mona. Kvinnan som faktiskt börjar med en skituppväxt. Och sen levde större delen av sitt liv med att sona ett brott som hon aldrig begick mot sina föräldrar.
– Alltså, nej det går inte att skriva några fler. Sen tror jag inte att jag skriver några fler böcker.
– Jag betraktar inte mig själv som en författare. Jag tycker att författare är såna som talar om ”bågar i historien” och refererar till andra kända författare: ”… och Baudelaire han sa” och ”Jag tänker lite grann på ’På spaning’ här”.... Själv refererar jag till ”Big Little Lies”.
Är serierna ett avslutat kapitel?
– Ja, det tar för lång tid. Det är mycket roligare att skriva. Däremot kan jag längta efter bilderna, så jag tecknar lite grann. Bara för skojs skull. Möjligtvis skulle jag kunna skriva ett filmmanus. Det skulle jag tycka var roligt.
