Manlighetens vidriga fristad
Minns ni det glada 1500-talet? Klart ni inte gör, men ni har kanske läst om det. Det var uppenbarligen en svinig tid, dominerad av sviniga män. Man våldtog till höger och vänster, man kallade kvinnor slentrianmässigt för horor. Kvinnor fick över huvud taget inte synas i sociala sammanhang, de var förminskade till en snippa i vilken männen kunde doppa sina smutsiga 1500-talspenisar. Det var en underlig tid och rätt vidrig och vi är väl alla glada att utvecklingen har tagit oss framåt.
Sverige 2007 är väl förhållandevist demokratiskt. Kvinnosynen är sund och både män och kvinnor talar om vikten av rättvisa mellan könen. Gott så. Men tro för all del inte att den medeltida kvinno-synen är försvunnen för det.
Den finns kvar – bakom lyckta dörrar. Jag talar om de manliga toaletterna på Sveriges nattklubbar. Här och endast här visar männen upp sina samma 1500-tals-jag. Våra städade och charmanta leenden försvinner i samma sekund som vi slår upp dörrarna till herrarnas. Och plötsligt är vi alla svin.
Vi står som juver på rad och lättar blåsan. Vi utstöter öppet och oblygt kroppsljud i form av stön, pruttar och rapar. Och plötsligt kommunicerar vi som vildar med varandra. ”Fan, den där horan i blå klänning, hennes skulle man vilja sätta på”, säger en av killarna till sin kompis. Kompisen svarar:
”Ja, fy satan vilken jävla kåt kropp hon har.” En annan kille har just blivit nobbad av sitt ragg och muttrar för sig själv när han står och balanserar med sin snopp i handen: ”Alla brudar är fan slampor. Slampor!”
Och runt omkring honom hummas det instämmande. En annan kille skryter om att han fick hångla upp en tjej i baren och det utbyts ryggdunkningar och high fives.
Och överallt kissar folk bredvid porslinskoppen, de kissar på sina händer och på sina byxor. Och de tvättar sig väl knappast efteråt. De där handfaten som finns i samband med nattklubbs-pissoarer måste vara de minst använda faciliteterna i landet. Närå, varför tvätta sig när man kan dra handen genom håret några gånger och få bättre stuns i frisyren?
Det är en svinstia vi har att göra med. Överallt ser man män som beter sig på det sätt de egentligen skulle vilja göra om inte samhället och alla normerna hindrar dem. Detta är manlighetens vidriga fristad.
Så vandrar männen åter ut i den riktiga världen. Med sikte på tjejen i blå klänning i baren. Och leendet, det charmiga, kopplas på igen. Och så börjar de charmera igen. Tills de inte klarar mer. Tills de måste tassa bort till pissoaren igen och vråla: ”Alla tjejer är slampor!”