Lukas, 38, om att vara soldat efter en könskorrigering

Miriam Bratt

Lukas, 38: ”Det var dagliga självmordstankar”

I flera år höll Lukas Svärd sin könskorrigering hemlig på sina jobb som brandman och soldat. Han tvingades lyssna på kollegors transfobiska skämt.

– Jag skämdes och var rädd för vad de skulle säga om de fick veta.

Nu föreläser han om sina erfarenheter och hoppas inspirera andra.

Redan när Lukas Svärd, 38, var liten visste han att han var kille. Men ungefär vid fyra års ålder förstod han att inte alla andra såg på honom på samma sätt.

Han hade fått namnet Jennie och fick lära sig att han var tjej. Och eftersom han inte hade hört talas om transsexualism eller fått höra om någon som genomgått könskorrigering antog han att han skulle behöva leva sitt liv som Jennie.

– Men när jag var 12 år såg jag det på tv för första gången. Då bestämde jag mig direkt för att jag skulle göra en könskorrigering, säger Lukas.

Var tvungen att fylla 18

Han skulle dock behöva vänta sex år tills han hade fyllt 18 och de åren blev tunga.

– Att leva i fel kropp innebar dagliga självmordstankar och självmordsförsök. Man mår dåligt hela tiden och undrar om livet är värt att leva när man lever på det sättet, säger han.

För att hantera alla mörka tankar självskadade Lukas, vilket han berättat om för Aftonbladet förut.

”Man är samma person”

När 18-årsdagen väl närmade sig började han berätta för sina nära och kära, som till största del tog det bra.

– Min storasyster blev ledsen och trodde att Jennie skulle dö och att det skulle komma en helt annan person som hette Lukas, säger han och fortsätter:

– Men så är det ju inte, man är ju samma person med lite kroppsliga förändringar. Dessutom började jag ju må bättre när jag fick vara mig själv. När hon märkte det så hade hon lättare att acceptera förändringen.

Efter några år – när Lukas fyllt 22 år – gjorde han den största operationen och började bli klar med sin könskorrigering. Strax efter började han göra lumpen och har efter det alltid arbetat i mer eller mindre mansdominerade miljöer.

Började som soldat och brandman

Efter lumpen började han arbeta inom räddningstjänsten och gick sedan tillbaka till Försvarsmakten för att arbeta som soldat – men bakgrunden som Jennie höll han för sig själv.

– När allting var klart med könskorrigeringen så lade jag locket på och ville inte berätta för någon. Jag skämdes väldigt mycket.

Under lumpen var han och hans pluton så nära och tvingades under stressiga omständigheter duscha inför varandra så Lukas kände sig tvungen att berätta. Men efter det slöt han sig helt och valde att aldrig säga något om sin könskorrigering.

Framför allt på räddningstjänsten blev könskorrigeringen en mörk hemlighet.

– De sa elaka saker om transsexuella och då sa jag inget eftersom jag inte ville att de skulle veta att jag var det.

Lukas beskriver hur han inte kände sig välkommen eftersom han visste att hans historia inte skulle accepteras.

”Äntligen berättade jag för alla”

Till slut – när Lukas var 32 år – blev tystnaden för mycket. Han valde att börja prata öppet om vad han varit med om och responsen blev stor. Eftersom det var så många som ville lyssna till Lukas erfarenheter började han föreläsa på skolor och i andra sammanhang, till exempel på Pride.

– Äntligen berättade jag för alla och stod för den jag var. Det är skönt att vara ärlig med vem man är.

Dessutom blev responsen betydligt mer positiv än vad Lukas hade befarat.

– Många av de som behandlade mig illa slutade när de lärde känna vem jag var. Då kunde de plötsligt inte förstå varför de tidigare sagt sådana saker.

Nu är hans budskap till omvärlden att låta folk vara som de är och inte vara elaka mot de som inte passar in i normen. Och för de som går igenom vad han själv gått genom säger han:

– Jag vill bara säga fortsätt kämpa. Ta för er av livet och gör det ni vill.

Stockholm Pride 2018