Samia sköts i huvudet – framför sin advokat

Samia Sarwar satt i besöksstolen mitt emot sin advokat. Hon var glad och lättad. Hon hade flytt hemifrån, hotad till livet för att hon velat skilja sig mot familjens vilja. Men nu var hennes mamma på väg med skilsmässopapperen som hennes exman undertecknat. Mardrömmen skulle vara över.
När modern klev över tröskeln var hon inte ensam. En man som Samia aldrig sett stödde mammans arm. Plötsligt drog han fram en pistol.
Det första skottet träffade Samias huvud, det andra magen. Samia föll till golvet, död. Ett skott träffade väggen bakom advokatens huvud. Och Samias mamma sprang.
Advokat Hina Jilani är fortfarande, 11 år senare, skakad när hon visar hur mördaren och hans uppdragsgivare rusade genom den trånga korridoren. I trappan mötte de en av advokatkontorets vakter. Vakten sköt och dödade gärningsmannen, men mamman kom undan.
Advokaten bestämde sig för att driva Samias Sarwars fall. Mordet var beställt av Samias familj, det skulle hon bevisa. Det borde vara det ideala rättsfallet, tänkte hon. Mördaren var visserligen död, men familjens agerande före och efter mordet visade att de var inblandade. Där fanns massor av vittnen och hon var själv ett offer – inga problem.
Hon hade fel. Samias familj hade både pengar och inflytande. Samias far var ordförande i Peshawars handelskammare och mamman läkare. De började med att påstå att mördaren agerat helt på egen hand. Sedan anklagade de Hina Jilani för att ha fört bort Samia och låta döda henne. Det gick så långt att polisen hotade att gripa advokaten. Vittnen och bevis försvann.
Till sist var bara farbrodern misstänkt och då ”förlät” Samias pappa, mamma och hennes ännu ej frånskilde man honom. Högsta domstolen meddelade att Hina inte kunde driva fallet eftersom hon inte var direkt inblandad. ”Om ingen annan bråkar, varför håller du då på?” frågade hennes kolleger. ”Heder” är en familjeangelägenhet.
Hedersmord är inte ovanliga i Pakistan, men någon säker statistik finns inte. Pakistanska medier och människorättsorganisationer tror att närmare tre kvinnor om dagen mördas i hederns namn. Det skulle innebära att 1 000 pakistanska kvinnor mördas varje år. Oftast utförs mordet av en familjemedlem, och de flesta blir ”förlåtna” av den övriga familjen.
Hina Jilani och Asma Jahangir är systrar och advokater med en gemensam advokatbyrå i centrala Lahore. Om man talar med utbildade pakistanier om ”Hina och Asma” vet de flesta vilka man menar. Vissa är djupt imponerade och stolta över systrarnas kamp för mänskliga rättigheter – andra tycker att kvinnorna är anti-muslimska omoraliska USA-agenter.
Systrarnas kontor skyddas av flera poliser och varken Hina Jilani eller Asma Jahangir rör sig utanför kontoret utan att ha sällskap med minst en beväpnad vakt.
Advokatfirmans fokus ligger på skydd för mänskliga rättigheter. De bekämpar hädelselagar och hedersvåld, kvinnomisshandel och barnarbete. De driver också ett skyddat boende i Lahore för i Pakistan handlar kvinnors mänskliga rättigheter allt för ofta om ren överlevnad.
Asma Jahangir valdes hösten 2010 till ordförande i Pakistans Högsta Domstols inflytelserika Advokatsamfund och har bland annat varit FN:s speciella rapportör kring religionsfrihet och olagliga avrättningar. Hina Jilani har grundat Pakistans människorättskommission och varit FN:s generalsekreterares speciella rapportör i människorättsfrågor.
Med beväpnade vakter som skydd.

Pakistan är ett av världens farligaste länder för kvinnor. Till och med lagstiftningen värderar kvinnors vittnesmål lägre och varje dag mördas kvinnor ”i hederns namn”.

Mörkertalet är stort, men man tror att våldet faktiskt ökar – i takt med att fler kvinnor vägrar lyda mannens eller familjens bud.

Möt de modiga advokatsystrarna och syraattackerade Kishwar som varje dag ser sig i spegeln och gråter över sin förlorade skönhet. Det är bara ett öga som har tårar kvar. Det andra är för alltid förstört.

Karin Alfredsson