De nya lantlollorna

Kändisarna som väljer vischan framför storstaden

Karriär=Stockholm säger skivbolagen.

Men Lisa Miskovsky, Annikafiore och Sara Löfgren vägrar lämna landsorten.

Möt den moderna lantlollan - tjejen som ger vischan

revansch.

I sommar har hon sjungit allsång med Lundin på Skansen, rest från norr till söder och stått på scener över hela Sverige. Hennes skiva ”Fallingwater” har gjort succé och befäst hennes position som en av Sveriges mest populära musiker.

Men allt det stressiga - intervjuer och tv-inspelningar - försöker Lisa Miskovsky beta av när hon är i Stockholm.

– Jag ska inte klaga, säger hon. Jag har valt att bo kvar i Umeå. Då får jag stå ut med späckade dagar när jag kommer ner till Stockholm. Men det gör inget för efteråt får jag åka tillbaka till världens grymmaste stad.

Vad är det som är så bra med Umeå?

– Mentaliteten. Det finns massor att göra och det är nära till allt som är kul. Vi har Norrlandsoperan, festivaler, havet, naturen och damfotbollen. Det enda som fattas är en riktig sommarfestival.

Från början försökte skivbolaget övertyga Lisa Miskovsky om att det är bäst att bo i Stockholm. Som alla andra - här finns ju närheten till branschen.

– Men de förstod snart att det aldrig kommer att hända, så de gav upp, säger hon.

Lisa vill gå sin egen väg. Som hon alltid har gjort. När hon var liten stack hon ut från mängden. Hon var inte som de andra där hemma. Hon började med musiken, både spela och sjunga, när hon var tolv år. Hon pluggade hårt och hon sportade. Men att alltid välja sin egen väg kräver mod och kurage. Med sina erfarenheter i bagaget vill Lisa Miskovsky stötta och inspirera andra tjejer att våga. Därför skrev hon boken ”Hur törs du, Lisa?”. Där berättar hon om sin uppväxt, om sina drömmar och om sina med- och motgångar i livet. Boken gavs ut samtidigt som senaste skivan kom och vinsten ska gå till Bris.

Inte heller som rockstjärna passar hon in i stereotypen sex, drugs and rock´n´roll. Hon varken festar, röker eller vältrar sig i manliga groupies. För något år sedan gifte hon sig med sin norrman: snowboardåkaren och idrottspsykologen Marius Sommer. Och allra helst hänger hon hemma. På vischan.

– Jag vill kunna sitta på en veranda och äta frukost utan att höra trafik och sirener. Visst finns det lugna och schysta platser utanför Stockholm, men då blir det så omständligt att ta sig in till centrum. Jag är rädd för att köra bil i storstadstrafik, men skulle inte heller vilja gå igenom en läskig park på kvällen för att komma till tunnelbanan.

Hemma i Västerbotten bor Lisa och maken några mil utanför Umeå, vid Mjölefjärden, i ett hus vid havet med bastu.

– Det är extremt mycket vischan. Vi har tre grannar på vår gata, som inte ens är en gata utan en grusväg. Samtidigt är det nära till stan, vilket gör det lätt att vara spontan. Våra kompisar kan ringa oss mitt i natten och säga ”vi ska åka och ta ett nattdopp, följer ni med?”, så är vi där på en kvart. Min erfarenhet av stora städer säger mig att saker inte är så lättorganiserade där.

Många växer ifrån sina hemorter när de blir äldre. Kan du aldrig tröttna på Umeå?

– Absolut inte. Om jag bara hängde här kanske jag skulle det. Men nu jobbar jag så otroligt mycket på andra platser. Då förstår man att uppskatta sin hemstad. Men visst kan jag bli trött på vissa saker här också. Folk har stor social koll på varandra. I våras var jag med och spelade på den årliga brännbollsyran i Umeå. Då kom jag ihop mig med en man i publiken som hela tiden skrek åt domaren. Till slut fick jag nog och gick fram och sade vad jag tyckte om hans beteende. Att förolämpa domaren på en brännbollsfestival är dålig stil. Efteråt kändes det som om ungefär hela stan visste att jag hade lackat ur på någon. Sånt kan vara lite segt. Å andra sidan finns det fördelar med den stora sociala kollen. Jag tror att folk drar sig mera för att missköta sig när de vet att andra får reda på det efteråt.

Vad gör du när du är hemma och vill koppla av?

– Massor. Paddlar kanot och tittar på fåglar, spelar frisbeegolf, tennis, beachvolleyboll, hockey, kollar på damfotboll eller åker till något värdshus och äter husmanskost. Jag och mina kompisar åker gärna runt och kollar på gamla kulturminnesmärken i Norrland - det är kul att lära känna sin hembygd. För ett tag sen var vi och tittade på en plats där en av de sista stora striderna i Sverige stod. Jag tycker att sånt är skithäftigt.

Förr var Lisa Miskovsky en av Sveriges bästa snowboardåkare. Det senaste året har hon dock övergett brädan för en annan.

– Jag vågsurfar så fort jag får tillfälle. Vi är några som har startat en klubb - ”Salusand Soul Surfers.” Först kallade vi oss ”Ice breakers” eftersom det är så kallt i vattnet häruppe. Vi surfar, kollar på surf-filmer eller åker bastuflotte. Det är tur att mina vänner är lika muppiga som jag.

Lisas fördelar med lantlivet:

Läs också:

Terri Herrera Eriksson (terri.herrera@aftonbladet.se)