Maktposition inget skydd – ens om det gått nästan tio år
I dag väcktes det första större åtalet efter höstens MeToo-upprop, och av den stämningsansökan som lämnades in till Attunda tingsrätt påminns man om uppropets centrala drag: ingen kan räkna med skydd i egenskap av sin maktposition.
Inte från kollegor (här åberopade som vittnen), och inte för att det gått en viss tid (här nästan tio år).
Martin Timell åtalas för våldtäkt, och det påstås att han genom våld (tryckt ned och hållit fast) tvingat målsäganden att tåla hans fingrar i hennes underliv.
Det är en hel del åklagaren ska bevisa, och beviskravet är högt. Vittnesutsagor efter nästan ett decennium har dessutom ett väsentligt lägre bevisvärde än de som avges i nära anslutning till en påstådd gärning. I de allra flesta fall läggs senkomna anmälningar om våldtäkt ned, just på grund av bevissvårigheter. Bland annat eftersom vittnen i normalfallet saknas, och så även bevisning i form av dna, bilder, läkarintyg med mera.
Även i detta fall saknas en del bevisning, vilket framgår av stämningsansökan. Åklagaren har till exempel inte åberopat några sedvanliga sms mellan målsäganden och annan, det finns ingen teknisk bevisning som styrker kontakt mellan parterna, inga övervakningskameror och inget läkarbesök eller larmsamtal.
Åklagaren lutar sig istället mot en rad vittnen, som påstås kunna berätta om att Timell och målsäganden satt i tunnan tillsammans, att hon lämnade tunnan och såg skärrad ut, samt bekräfta att målsäganden i nära anslutning till händelsen berättat om hans fingrar i henne, och hans armar om henne.
Det är i vart fall så stämningsansökan ska förstås. Sju vittnen, förutom Timell och målsäganden, men ingen som sett den påstådda våldtäkten. Sju vittnen, efter nästan tio år. Kan det verkligen räcka?
En vanlig missuppfattning är att det måste till någon sorts teknisk bevisning eller direkta vittnesmål för en fällande dom i sexualbrottsmål. Det stämmer inte.
Högsta domstolen har flera gånger fastslagit att en tillräckligt trovärdig berättelse från målsäganden, tillsammans med andra uppgifter i målet, kan vara tillräckligt. Inte sällan är andra uppgifter just sådana som åklagaren nu åberopat: vittnen som dels kan berätta om vad målsäganden sagt till dem i anslutning till händelsen, men kanske framförallt om deras egna iakttagelser av målsäganden kort efter händelsen.
Detta känner åklagaren förstås till, och har valt att väcka åtal. Vilket bara får ske om man utifrån bevisningen kan vänta sig en fällande dom.
Vad åklagaren anser om bevisningen och vad domstolen sedermera anser är dock inte alltid liktydigt. Förutom att det nästan gått tio år tycks nämligen få (om ens något) vittnen kunnat berätta om våld eller tvång, vilket sannolikt krävs för att det ska anses vara en våldtäkt. Och även om rätten skulle finna att gärningen och tvånget är bevisat, måste åklagaren också bevisa att Timell haft uppsåt till detta.
Hur det än går kan målet möjligtvis kasta ljus på den samtyckesreglering som är på väg. I synnerhet om själva gärningen kan bevisas, men inte att det skett med våld eller tvång.
Tills vidare ska dock Timell ses som oskyldig. Det är viktigt att komma ihåg i en tid när åtal dominerar löpsedlar.