Svenske Carl: ”Min vän dog i attackerna”
Publicerad 2015-11-15
När 17-årige Carl Axelsson hörde talas om terrordåden kastade han sig på telefonen och ringde till alla kompisar i Paris.
Men han fick beskedet som ingen vill ha. 25-årige vännen Jérôme hade dödats i attackerna.
– Han var en väldigt speciell person för mig, säger han.
Carl Axelsson, 17, från Karlskrona jobbar som modell och är ofta i Paris. När han hörde talas om terrorattackerna ringde han febrilt till sina vänner i staden.
– Jag försökte ringa dem hela natten efter att jag fått beskedet om vad som hänt. Jag kontaktade alla som jag känner därnere. Det var de som jag brukar bo hos, som berättade att Jérôme är död, säger han.
Det är svårt att prata om mardrömsbeskedet.
– Första gången som jag kom till Paris kände jag inte staden. När jag kom till lägenheten kom Jérôme fram till mig, fast jag aldrig träffat honom förut, och erbjöd sig att hjälpa mig med väskorna. Sedan visade han mig staden. Han var en väldigt speciell person för mig, säger han.
Han vet ännu inte var vännen befann sig eller vad som hände. Bara att han inte mer finns i livet.
25-årige Jérôme var född och uppvuxen i Paris.
– Han var en helt vanlig kille som arbetade i en tobaksaffär på gatan nedanför där jag bodde. Han skulle plugga vidare i London nu i vinter.
Väcker svåra minnen
Senast de träffades var i somras, när Carl var i Paris under modeveckorna. Då besökte kompisarna Sacré-Cœur, kyrkan som ligger på stadens högsta punkt.
– Vi njöt av utsikten och pratade och hade roligt, säger han.
Förutom sorgen efter Jérôme väcker terrorattackerna dessutom svåra minnen för Carl Axelsson.
När satirtidningen Charlie Hebdo attackerades i januari, så befann han sig i byggnaden intill.
– Vi var på en casting där, ett tjugotal modeller. Det kom en kille uppspringande och sa att de skjuter ihjäl folk ute på gatan, säger han.
De fick stanna i lokalen i flera timmar och skjutsades sedan därifrån av polisen.
– Dagarna efteråt var kaotiska, hela staden var i skräck och sorg. Jag kan inte beskriva med ord hur det känns att det hände igen.
Johanna Bladh