VÅLDTÄKTEN

En unik rapport om ett ”vanligt” våldtäktsmål

av Kerstin Weigl

Cilla Nilsson gjorde det alla säger man ska, hon anmälde våldtäkten.
Hon ångrar sig djupt.

På måndag faller domen i hovrätten.
Aftonbladets Kerstin Weigl har följt fallet sedan polisanmälan i januari förra året.

Här är hennes unika rapport om ett ”vanligt” våldtäktsmål utan andra vittnen än en sjumånaders bebis.

 
Sista dagen är kommen. Taxin börjar rulla 07.45. Gråväder, luften mättad med osynliga droppar. Cilla Nilsson har haft migrän hela helgen och drömt att hon såg hovrättsdomaren festa med Erik Andersson på krogen. Någon hade manipulerat hennes mun så att den fastnat i ett brett grin.

Nu händer det. Femton månader efter fredagskvällen 3 januari 2020 då Erik Andersson rullade in barnvagnen på ett hotell på Östermalm i Stockholm. Svea hovrätt ska pröva vad som därefter skedde, ett av allt fler våldtäktsmål där två berättelser om ett samlag ställs mot varandra, ett ”vanligt” våldtäktsmål – om nu sådana finns – men som alltid också unikt och dessutom ovanligt.

Till att börja med kan vi inte vara i hovrätten utan måste sitta flera mil därifrån, i Attunda tingsrätt, av säkerhetsskäl. Cilla Nilsson behöver skyddas från ett av vittnena, mannen K. Hon lever under dödshot från honom, bedömer flera myndigheter. Samtidigt har hovrätten godtagit K som vittne, karaktärsvittne. Han har inte ett dugg med våldtäkten på ett hotellrum att göra, hans uppdrag är att framställa Cilla Nilsson som en manipulativ lögnerska som förstört hans liv. Ur polisförhör med K: ”Hon var väldigt förförisk. Jag föll för henne.” De har en liten son tillsammans.

Ytterligare en man ska vittna i samma riktning, han har inte haft någon relation med Cilla, de är mer ytligt bekanta: det som i sak hänt är att han hoppats på mer än så, och blivit besviken. Vi kan utgå från att han vill framställa henne som flörtig, opålitlig.

Så blir det, fast värre än vad Cilla Nilsson kunnat föreställa sig. Rummet vi tilldelats är litet, här finns en mindre tv-skärm, fyra stolar och ett bord, ett fönster med utsikt mot pendeltågsstationen.

Vi vet att vi syns i hovrätten på Riddarholmen, fast på tre väldigt stora storbildsskärmar.

Men vi ser inte hela salen. Därför blir chockverkan i slutminuterna så mycket större: efter en kort överläggning meddelar domaren att skäl saknas att hålla Erik Andersson fortsatt häktad och vi hör jubelrop, applåder. Vi ser försvarsadvokatens flin, en ryggdunkning, men vi ser inte ansiktena på dem som tjoar.

Domaren ryter till, så beter man sig inte i hans rättssal. Sedan är det slut. Erik Andersson ska släppas. Han behöver inte vara häktad längre. Han friges i väntan på dom 19 april.

Det blir tyst en bra stund i vårt lilla rum.

Vad hände?

Vilka är de som jublade, som såg Cilla Nilssons ansikte fast vi inte såg dem, hur kom de in bakom stängda dörrar?

Cilla bryter tystnaden:

– Jag visste det.

Advokat Anna Nordin drar stolen bakåt, böjer sig mot Cilla med händerna knäppta i knät, talar med lugn röst. Vi vet inte säkert vad hovrätten menar med att släppa honom ur häktet, det behöver inte betyda att de anser Erik Andersson oskyldig. De kan ha tagit hänsyn till att att han har varit inlåst i fem månader, är tidigare ostraffad och inte verkar flyktbenägen. De kan fortfarande döma honom för våldtäkt och så får han avtjäna straffet så småningom.

Cilla skakar på huvudet. Hon är besviken. Tycker inte hon kommit till tals, inte fått bemöta lögnerna. Och varför fick hon inte berätta ordentligt om K:s stora penningskuld till henne? Det är därför han vill svartmåla henne.

Anna Nordin fortsätter. Hon tror inte att hovrätten bryr sig om två perifera karaktärsvittnen som inte vet vad som hände på hotellet den 3 januari i fjol. Hon påminner om Cillas övertygande berättelse om en våldtäkt, styrkt av sex vittnen, den som fick honom fälld i tingsrätten och dömd till två år och fyra månaders fängelse. Länge blir vi sittande.

Men Cilla Nilsson är säker. Hon vet vad som kommer att ske. Hon har genomgått den värsta perioden i sitt liv och det har varit förgäves.

Ett glapp finns mellan advokat Anna Nordins och Cilla Nilssons föreställningar om hur allt ska gå till. Det märks redan första rättegångsdagen, sex dagar tidigare, en torsdag. Jag skyndar i snålblåst mot den vita byggnaden i högdraget fokus på andra sidan stora Birger Jarls torg.

”Kerstin!”. Jag känner igen rösten, vänder mig, och ser en slank 41-årig kvinna halvspringa mot mig. Vi har inte sett varandra på sju år.

I entrén väntar Anna, Cillas femte ombud under processen. Erik Andersson bytte advokat inför hovrättsförhandlingen, allt måste omplaneras och Cilla tvingades ännu en gång hitta nytt målsägandebiträde, då den hon hade visade sig vara upptagen.

Cilla Nilsson tar av kappan. ”Nå?” Knytblus, mörka byxor, blankborstad page.

Anna Nordin ler. ”Du är jättefin”.

Med högburet huvud går Cilla in i den vackra salen med rundade duvblå väggar och väloljad parkett. Hon lägger aldrig en blick på Erik Andersson, en 44-årig blond atletisk man i trång ljus kostym. Han tittar däremot intensivt på henne, spända käkar, stilla i kroppen, händerna framför sig, något framåtlutad som inför ett språng.

Allt går ganska fort. Den kvinnliga åklagaren och Anna Nordin yrkar att tingsrättsdomen står fast; vittnen styrker Cillas övertygande berättelse, liksom meddelanden och en övervakningsfilm från hotellet som visar Erik Andersson komma in med händerna stadigt på barnvagnen.

Den nye manlige försvarsadvokaten lägger fram en annan berättelse om en stormförälskad man som oförklarligt dumpas av kvinna som verkar ha problem av alla möjliga slag.

Efter förhandlingen är Cilla skakig och behöver röka en cigarett. ”Fruktansvärt”, säger hon. Särskilt det där med läkarjournalen.

Anna Nordin invänder, hon tycker det gick bra, överlag mildare än vad hon fruktat. Värre smutskastning har hon hört. Försvarsadvokaten gjorde bara sitt jobb, har bara en möjlig taktik, att framställa Cilla som lögnerska. Det bästa är att i stort sett inte låtsas om dumheterna.

Cilla tänder ännu en cigarrett, mumlar något om att hon måste sluta. Hon kan inte smälta att journalen från Södersjukhusets läkarmottagningen för våldtagna kommit upp på storbildsskärm. Där hon kryssat ”ja” på några frågor: ja, hon har tidigare utsatts för sexuella övergrepp, ja, hon har haft kontakt med psykiatrin.

Varför fick hon inte veta att det hon berättat i förtroende skulle kunna vändas mot henne?

Ingen informerade om det. Hon fick inget val.

Klockan är bara lite efter tolv, nu vill hon skynda sig hem och ringa och ställa mottagningens chef till svars.

Jag känner redan Cilla Nilsson som stridbar. En vecka tidigare skriver hon till mig: ”Det har aldrig varit min starka sida att vara enkel, bekväm och behaglig.”

Cilla har fått lust att be väninnorna komma till hovrätten. Hon undrar vad jag tycker.

Göran Lambertz är häktad på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt. Och Metoo-rörelsens röster har ökat i styrka. Jag svarar att hon nog skulle framstå som hysterisk.

Hon säger:

”De får tycka att jag är hysterisk, det tänker jag inte bry mig om. Jag tänker äga min historia och inte låta mig tystas av dem.”

Några timmar senare har hon bestämt sig, hon avstår.

”Jag har pratat med mina närmaste väninnor och vi har samma argument för och mot och kommer fram till samma sak. Jag borde ’ha rätt till’ men det får inte mig att framstå i bra dager.”

Jag har funderat mycket på vad det här blir för sorts artikel. Cilla Nilsson har jag tidigare träffat vid tre tillfällen. Hon är affärskvinna med stort kontaktnät och har flera gånger kontaktat mig som journalist, om allt från mordfall till upphandling av munskydd.

Förra året hände återigen att något jag skrivit om fått beröring med hennes liv: nu att hon tvingats skaffa skyddade personuppgifter på grund av K.

Kort bakgrund: De träffades i jobbet, en stor kärlek. De fick snabbt ett barn, då uppdagades att han inte precis var skild från sin fru, och med en utomäktenskaplig son uppstod en hotbild med hedersmotiv från hans familj, först mot dem båda, sedan mot henne. Han lämnade henne, hoten fortsatte och hon har sedan dess genom myndigheternas försorg levt gömd från K. Hot- och riskbedömningen gav 32 av 36 möjliga poäng för att hon ska utsättas för grovt våld.

Cilla ringer mig i februari, inför att våldtäktsdomen ska överprövas. Hon berättar något som gör mig uppriktigt förvånad. Hovrätten har godkänt att K vittnar mot henne.

– Fast jag lever skyddad på grund av honom? Är inte det konstigt?

Jag vet inte vad jag ska säga.

Cilla berättar att Erik Anderssons advokat ringt runt efter vittnen, även till en man Cilla var gift med under många år – och hans föräldrar. De avböjde.

– Får man göra så?

– Ska min gärningsman få ljuga för att hjälpa min andre gärningsman?

Jag har inga svar.

Cilla frågar om jag vill följa rättegången, som hennes stödperson, eventuellt skriva något.

Jag väger av och an. Våldtäktsfall är rena krigszonen, åtminstone när kända namn nämns. Jag kan inte påminna mig ha läst en närgången subjektiv skildring av själva rättsprocessen, vad ett våldtäktsoffer måste förbereda sig för när hon polisanmäler, hennes tankar och känslor, hur det fungerar i våra domstolar.

Jag tackar ja.

Jag gör en tidslinje. April 2020 – tre månader efter anmälan – gör polisen en ansats att utreda. Under sommaren vill polisen gå igenom Cillas dator, med kontakter, affärshemligheter och adresser som skulle kunna röja hennes skydd. Hon säger nej. Efter nio månader kallas Erik Andersson till polisförhör, får veta att han misstänks för våldtäkt, häktas några dagar senare. Då är vi framme i oktober.

Cilla har vid det laget inte glömt att en förundersökning pågår, men hennes liv är besvärligt nog som det är, ensam med ett litet barn och på flykt.

Erik Andersson säger att han förälskade sig vilt i Cilla Nilsson. De presenteras på en krog, äter en middag och stämmer träff ännu en gång. De dricker ett glas vin vardera.

Följande dag berättar han för vänner om en kärleksnatt. Han skriver känslosamma mess till Cilla. ”Säg bara nåt till mig snälla rara du.” Hon svarar inte.

Jag frågar Cilla om Erik Anderssons beteende. Det ger utrymme för två förklaringar, att han är oskyldig, eller att han är omedveten om att han gjort något kriminellt – han finner det som ett normalt sätt att skaffa sig sex.

Cilla nickar.

– Ja. Det är vad de sa på Kvinnofridslinjen när jag ringde för att be om råd och berättade hur det gått till. De sa ”den här killen har gjort det förut”.

Faktiskt förstår inte Cilla själv fullt ut att hon utsatts för brott, inte de första timmarna. Chocken sitter i vägen. Morgonen efter är hon äntligen ensam. Äcklet väller upp. Hon skriver till en väninna. Först beskriver hon en olyckshändelse hon är medskyldig till. ”… vi hamnade i den situationen och helt ärligt försökte jag ta mig ur den men det blev inte så. Fan jävla skit!”

Det är som att hon skriver fram sanningen ur sig själv.

”… jag sa liksom nej flera gånger, att jag inte var redo o s v men han sket ju i det. Men vad ska jag göra åt det kräkas typ”

Sedan använder hon ordet:

”Känner mig typ våldtagen”

Framåt kvällen plingar det i min telefon.

”Ja du Kerstin, man är utsatt som kvinna på flykt. I natt blev jag våldtagen av en som utgav sig för att hjälpa mig. Jag är själsligt död.”

Fortfarande tänker Cilla att hon inte vill polisanmäla, inte orkar. Hon har varit med om detta tidigare, för många år sedan, i tonåren: en före detta pojkvän fälldes för övergrepp på henne.

Bättre att bara gråta ut, skaka av sig och gå vidare.

Men efter att ha talat med Kvinnofridslinjen fattar Cilla det beslut som just då känns som det enda rimliga. Hon måste ta sitt ansvar, se till att han åker dit.

Den 3 januari 2020 är en fredag, alltsammans går fort. Cilla bor på hotell i Stockholm. Socialtjänsten har hastigt skyddsplacerat henne, eftersom hon hittats i sin tillfälliga bostad av K:s nätverk. Cilla har sagt att Erik Andersson kan komma till hennes vänners krog. De har ätit middag tidigare, druckit vin, kysst varandra. Kanske längtar hon efter uppmärksamhet. Hon tycker att han ligger på för hårt men i kväll har hon sin nästan sju månader gamla pojke med.

Barnet sover. Cilla Nilsson reser sig, tar på jackan: dags att ringa taxi.

Hon hinner inte tänka. Erik Andersson säger att hotellet ligger nära, de ska promenera, han tar barnvagnen, är ute på trottoaren och börjar gå raskt. Cilla halvspringer, vill ta tillbaka vagnen. ”Nej, lägg av”.

Hon säger ”tack för i kväll”, han fortsätter, rakt in i hissen, kör vagnen ända in på hotellrummet. Släpper, sätter sig tyst och gör ingen ansats att gå.

Cilla säger att hon låtsas gå på toaletten, när hon kommer ut ligger han avklädd i sängen, sliter ner henne. Hon får bort honom. ”Nej, jag är inte redo!” Barnet fortsätter sova intill.

Här följer det hon har beskriver som ”attacker” och ”brottningsmatch” i minst sex ronder. Efter den första framstöten (försök till kyssar) får hon bort honom, hon är skärrad men tänker det är över, han slutar. Han går till handling igen (drar av röda sidenblusen), en tredje gång (drar ner gylf), en fjärde (byxor). Varje gång skjuter hon bort. Varje gång tystnar han.

Hon hoppas flera gånger att ha återfått kontroll. Äntligen har han fattat. Hon har pratat bort honom.

Hon vill inte skrika. Barnet!

Så i ett känner hon ett finger i sig, stående vid sängens fotsida får han kraft, drar ner, drar av, trycker in sin penis.

I tingsrätten talar Cilla Nilsson under nära två timmar. I domen står att hon ger ett trovärdigt och pålitligt intryck, hennes berättelse har inte ändrats, och det är för övrigt inte troligt att hon skulle ha ljugit ihop den för att utsätta sig för en process.

Om Erik Andersson skriver tingsrätten egentligen bara att hans berättelse inte är förenlig med Cillas, och hennes är övertygande: han har inte på något vis försäkrat sig om att Cilla ville ligga med honom. Det var våldtäkt.

På så sätt är Erik Andersson en ordinär åtalad våldtäktsman; sju av tio nekar och säger att sexet var frivilligt.

Våldtäktsmän erkänner inte, kan inte heller erkänna då de aldrig kan bli förlåtna i allmänhetens ögon. Offren kan inte heller gå vidare, då deras upplevelse förnekas. Ingen försoning i sikte där.

Många kommer att ogilla min rapport om Cilla Nilsson och rättsapparaten. Samhällets starka budskap är att brotten ska anmälas och det kan så vara att även jag bidrar till att avskräcka våldtagna kvinnor. Här finns ytterligare glapp. Cilla Nilsson följde den förväntade medborgerliga plikten att anmäla och känner sig överkörd, kränkt, förlöjligad, tystad, ännu mer utsatt. Rädd.

Fotnot: Cilla Nilsson och Erik Andersson heter egentligen något annat. Alla namn är ändrade.

Här kan du få hjälp

Hit kan du som behöver stöd vända dig

Novahuset, ideell förening som erbjuder stöd och rådgivning till personer som har blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp.
Kontakt: www.novahuset.com

Brottsofferjouren, ideell organisation med en nationell stödlinje som är gratis att ringa till.
Kontakt: 116 006, alla dagar kl 9–19
Mejl: fraga@boj.se

Föreningen storasyster, ideell förening som vänder sig till människor som utsatts för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp.
Kontakt: https://storasyster.org
Mejl: kontakt@storasyster.org

Kvinnofridslinjen, nationell stödtelefon för den som utsatts för våld och hot, samtalen är gratis och du kan vara anonym.
Kontakt: 020-505050

Pojkmottagningen (numera i privat regi) erbjuder konsultationer och i begränsad utsträckning behandling för pojkar som varit sexuellt utnyttjade och för unga sexualförövare.
Kontakt:
Mejl: olof@pojkmottagningen.se
Telefon: 070-2675030
Mejl: borje@pojkmottagningen.se
Telefon: 070-9328873