Annika har hjälpt tusentals sjuka barn efter sin död
Uppdaterad 2020-05-13 | Publicerad 2017-01-30
Anita hjälper svårt sjuka barn – till minne av dottern
Annika var bara 19 år gammal när hon gick bort i cancer. Före sin död bad hon sin mamma Anita att starta en stiftelse för att hjälpa svårt sjuka barn. Anita satte planerna i verket, och har nu drivit Annikas minnesfond i 30 år.
– Om alla fattade hur mycket glädje man får tillbaka – det är helt otroligt, säger Anita Nyström.
Året var 1981, och Annika Pettersson var 13 år gammal. En dag upptäckte läkarna att hon hade cancer i en muskel. Tack vare en operation lyckades Annika bli frisk, men bara fyra år senare hittade läkarna en tumör i hennes ryggkota. Under tiden hon behandlades fortsatte Annika sina studier på vårdlinjen. Hon drömde om att bli undersköterska, och höll modet uppe.
– Hon sa jämt ”Så länge du mamma tror att det ska gå bra så går det bra”, berättar Anita.
– Ibland när jag inte orkade peppade Annika mig och sa att det är klart att det kommer att gå bra. Hon var en riktig kämpe.
”Vi kommer inte kunna bota…”
Anita var ensamstående mamma med tre barn och hade svårt att få ekonomin att gå runt med alla extra utgifter som ett svårt sjukt barn i familjen medförde. De fick tips om ett naturpreparat de ville testa som alternativ behandling – då bestämde sig en granne för att starta en insamling till Annika.
Många sjukhusbesök blev det, men under hela tiden kunde Annika bo hemma. Men med tiden blev hon allt sämre.
– En dag när jag hade skjutsat henne till skolan så kände jag bara att jag måste få veta. Jag åkte till doktorn och frågade rakt ut.
Läkaren tog ett djupt andetag. ”Nej vi kommer inte att kunna bota henne”
– Men det sa jag inte till en endaste människa. Jag gick hem och jobbade med det dag och natt i två veckor och tänkte att snart så blir jag sinnessjuk. Jag såg mig själv stå vid Annikas grav och blev helt tokig, säger Anita.
Men efter två veckor av tankarna stångandes i huvudet var det som om hon hade bearbetat klart.
Så fick Annika själv beskedet
Året var nu 1987, och Annika hade nu hunnit fylla 19 år. Någon gång där och då började hon själv att inse vad som var på väg att hända. De sista sju månaderna var hon förlamad från bröstet och nedåt. Och efter en lungröntgen fick hon beskedet.
– Till sist berättade läkaren för Annika och mig att nu var också lungorna fulla av tumörer, nu går det inte längre.
”Hur lång tid har jag på mig?”, frågade Annika lugnt.
Ända fram till slutet bodde hon hemma.
– Hon började varje morgon med att säga ”Nej, jag är inte klar än”, berättar Anita.
Men trots det hemska som låg framför dem minns Anita den tiden med värme.
– Huset var fullt med folk – det var alltid någon som kokade kaffe, lagade mat och satt inne hos Annika och skrattade och pratade. Det var helt fantastiskt, och inte en tillstymmelse till sorgligt.
Annikas bror Anders var då 17 år och hennes lillasyster Petra 11 år.
”Nu går jag mamma”
Tidigt på morgonen tio dagar efter läkarbesöket vaknade Anita av att Annika ropade.
”Nu är jag klar mamma, nu går jag.”
– Hon satt med armarna runt halsen på mig och sa ”Hej då, jag älskar dig. Vi ses sedan”. Annika berättade att det var så ljust och fint dit hon skulle. Hon famlade med handen och ville iväg, berättar Anita.
Där satt de tillsammans i en och en halv timme, och sedan var Annika borta.
– Hennes hjärta fortsatte att slå i några timmar till, men jag lade mig och sov. För jag visste att hon var borta. Det var så tydligt att det bara var ett skal kvar. Det var en otroligt fin upplevelse. För mig är det inte otäckt eller sorgligt när jag tänker på det, det var bara så fint.
Vill ge hjälpen de själva hade behövt
I slutet av sommaren 1987 startade Anita upp Annikas minnesfond. Hon använde pengarna som blev över efter grannens insamling som ett startkapital för en ideell förening.
– Grundtanken var att kunna ge den hjälp vi själva hade behövt, att familjer med svårt sjuka barn lättare skulle kunna komma i kontakt med andra och lättare få ekonomisk hjälp.
Hon hade själv upplevt hur svårt andra runtomkring hade att hantera allt, och veta hur de skulle kunna stötta.
– När Annika var sjuk och vi kom gående tillsammans så bytte folk bytte trottoar – de var rädda att möta oss. De kan inte hantera sin egen dödsångest. Det många inte förstår är att många gånger behöver man inga ord – allt man behövde var en kram. Då hade man sluppit gå hem och vara arg och ledsen, säger Anita.
Får massvis med fina brev & sms
I år är det 30-årsjubileum för Annikas minnesfond. Genom åren har man kunnat hjälpa flera hundra familjer med svårt sjuka barn i Örebro län. Familjerna har möjlighet att ansöka om ett ekonomiskt bidrag på några tusen kronor. Behoven är väldigt olika. En del behöver bidrag till något roligt som en resa, medan andra har behov av saker som en tv på rummet.
Och de blir också inbjudna till olika events under året som julgransplundring och resor till Kolmården.
– Om man är i den här sitsen behöver man någon att prata med som förstår utan att man ska behöva förklara. På våra träffar kan alla prata med vem som helst – och alla vet ändå hur man har det i grund och botten. Man har olika besvär, men lever på ungefär samma sätt i alla fall, säger Anita.
Arbetet genom åren har gett Anita väldigt mycket tillbaka. Alla fina brev hon får, alla varma kramar och all glädje hon ser hos barnen.
– Det är klart att jag inte ville mista Annika – jag vill inget hellre än att ha henne kvar. Men på grund av det som hände henne har vi kunnat hjälpa så många familjer, säger hon.
Svenska Hjältars jury: Därför behöver världen fler hjältar
Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.
Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.
Av dessa utser vår jury sju hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan i december på Aftonbladet.se och i TV3.
Nominera din hjälte här nedan!