Rune, 97, hjälte till havs under kriget
Publicerad 2015-06-03
Fästmön Berit fick frieriet via telegram
De vita bussarna som räddade judar under andra världskriget är välkända. De vita båtarna har få hört talas om.
Rune Dahlstrand, 97, var till havs flera år. Hemma väntade hans stora kärlek.
– Jag blev en annan människa av resorna, berättar han.
Torsdag kväll sänder SVT2 dokumentären "Gripsholm - en kärlekshistoria". Gripsholm var ett neutralt fartyg som reste över världshaven för att utväxla fångar och föra dem hem till ett bättre liv.
Rune Dahlström är troligen den sista överlevande ur besättningen. Han är 97 år, bor i Göteborg och är fortfarande pigg.
– Jag minns väldigt mycket från mitt fantastiska liv, säger han när vi har ett långt telefonsamtal.
Ja, det gör han onekligen. Det är omöjligt att förstå att Rune fyller hundra om tre år, han berättar så livfullt och är så positiv. Han har fått se mer av världen och träffa fler människor än de flesta.
Längtade till havs
Allt började med en brinnande längtan till havs. Han for från hemstaden Borås för att arbeta som frisör på M/S Gripsholm när det fortfarande var fred.
När kriget kom blev Rune inkallad. 1942 fick han frågan om att mönstra på Gripsholm igen. Nu hade fartyget en helt ny uppgift: Att resa mellan olika länder och utväxla krigsfångar.
– Min flickvän och familj ville inte att jag skulle åka, men inget kunde stoppa mig, minns han. Jag hade fått sjömanslivet i blodet.
Första vändan var han ute drygt två år. Hemifrån Sverige skickade Berit brev på brev. Det var andra tider än när ett kärleksfullt sms-svar helst inte får dröja längre än en timme - breven censurerades noga och det kunde ta tre månader innan de kom fram.
– Totalt fick jag över 200 brev. En del fick inga alls, så ibland hade jag högläsning för mina vänner så de fick höra hur det var hemma i Sverige. Jag svarade när jag kunde, berättar Rune.
Var du orolig att hon skulle träffa någon annan?
– Bara någon gång. Vi litade på varandra och stod fast vid det vi hade. Vi var ståndaktiga i alla år. Vi hade känt att vi var som gjorda för varandra, och det var underbart.
Gjorde slut
Men när Gripsholm till slut anlände till Göteborg för ett par dygns stopp gjorde Rune något han sedan skulle ångra bittert:
– Jag var inte mig lik. Jag kände att jag kanske aldrig mer skulle komma hem med livet i behåll och ville inte uppehålla Berit längre. Så jag gjorde slut. Hon blev hemskt ledsen, och så fort vi kom ut på Nordsjön ångrade jag mig något förfärligt.
Han försökte få fram ett telegram till henne men det var omöjligt. Så det dröjde ända tills Rune kom till New York igen som han lyckades skicka ett telegram där han ursäktade sig och frågade om de skulle gifta sig. Svaret kom snabbt: "Ja! Jag väntar".
– Om jag inte fått det svaret kanske jag aldrig återvänt till Sverige, berättar Rune.
Under alla år var Gripsholm utsatt för stora faror. Massor av minor var dolda i haven, och när som helst kunde en främmande ubåt dyka upp och torpedera dem. Rune och de andra i besättningen fick dessutom se ett ofattbart lidande när krigsfångarna kom ombord. Han minns speciellt allierade som suttit i japanskt koncentrationsläger:
– Det var fruktansvärt. Fångarna var helt undernärda, hade knappt kläder på kroppen och tvingats leva på ris och vatten. En del kunde inte äta utan att bli sjuka.
Var du ofta rädd?
– Det hände. Vi såg andra båtar sjunka, och mycket annat elände. Och vi kunde åka på en mina när som helst. Men jag var ung och stark, och tyckte också att mycket var spännande.
Hur förändrades du av de här åren?
– Jag började verkligen undra hur människor är skapta, varför folk gör så här mot varandra. Varför kan vi inte leva tillsammans i fred?
Bodde i USA
För Rune slutade i alla fall allting gott. När freden kommit åkte han hem till Sverige, gifte sig äntligen med sin Berit och flyttade till USA. Där började han som affärsman. Paret fick två döttrar och med tiden barnbarn och barnbarnsbarn. Nu lever han i Göteborg, som änkling sedan Berit gick bort för 18 år sedan.
Och kärleksbreven, de finns prydligt sparade i pärmar.