Tafsande redaktörer ska också granskas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-06-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
W
ell, kanske har jag varit naiv men inte förrän nu står det klart för mig att det råder en korrupt hederskodex i min egen bransch. Det här är en berättelse om nertystade anklagelser om sexism i mediafabriken.
I senaste numret av tidningen Arena har journalisten Josefin Brink grävt i historien om anklagelserna om sexuella trakasserier på landets största morgontidning Dagens Nyheter som i övrig press inte blev mycket mer än "obekräftade rykten". Det handlar om att flera kvinnliga medarbetare på DN uppger att tidningens nye chefredaktör Hans Bergström kommit med ovälkomna kramar, sexuella anspelningar och ibland rena sexuella inviter. DN:s egen reporter Christian Palme gjorde intervjuer med flera av kvinnorna som upplevt sig som utsatta samt vittnen. Även en av Expressens reportrar jobbade på samma historia och intervjuade runt 40 personer som vittnade om Bergströms märkliga förhållande till kvinnorna på hans arbetsplats.
Expressens dåvarande chefredaktör Staffan Thorsell och DN:s dåvarande chefredaktör Joachim Berner stoppade enligt Arena artiklarna med hänvisning till att ingen av kvinnorna ville träda fram med namn. Gott folk, det är bara att öppna vilken tidning som helst, det kryllar av anonyma källor var och varannan dag. Bergström är inte känd utanför mediakretsar.
Men faktum kvarstår att han är chefredaktör för landets största morgontidning, på hans ledarsidor skrivs dagordningen för det offentliga samtalet och hans påstådda attityd till kvinnor är väl i sammanhanget inte helt irrelevant. Vad det handlar om, det som Josefin Brink beskriver, är gamla maktstrukturer och män som håller varandra om ryggen.
Det krävs ingen formell anmälan vid sexuella trakasserier på jobbet, man behöver alltså inte uppsöka polis utan första "instans" är arbetsgivaren som har en skyldighet att ta itu med det om han/hon vet om att det försiggår, hör rykten. Enligt Arena har Bergström fått en tillsägelse av tidningsledningen på Dagens Nyheter. Josefin Brink intervjuar en av kvinnorna som upplever sig som sexuellt trakasserad av Bergström: "Jag ville inte att folk skulle tro att jag på något sätt inbjöd till det här. Att jag fick jobbet för att han gillade mig, liksom." Just där har vi det.
Skälet till att många kvinnor aldrig kommer att tala högt om tafsande chefer eller kollegor.
Därför att sexuella trakasserier utgår från den som blir utsatt. Det finns inga klara regler. En klapp i rumpan är bara en klapp i rumpan om du vill ha den. Men om du inte vill ha den, då är det en kränkning och det baseras på din känsla. Men då uppstår problemet - vem vill framstå som kanske den som misstolkar? Jag har själv befunnit mig i situationer då jag har valt att tiga om en obehaglig situation för att jag skyllt det på mig själv, man vill ju inte heller sänka sina skepp på sin arbetsplats. Christian Palme, reportern vars artikel blev stoppad på DN, säger i Arena: "Hela hanteringen av den här historien avslöjar en fruktansvärd gubbkultur på DN". Just så.
Och så länge män håller varandra om ryggen och kvinnor skäms kommer vi aldrig att komma till rätta med sexuella trakasserier. Endast en företagsledning som markerar att den vägrar acceptera den typen av beteende kan förändra strukturerna. Och vad gäller medias trovärdighet - inte blir det bättre av att flertalet av de stora redaktionerna inte grävt vidare i den här historien, undantag Moderna Tider och Resumé. Det är intressant att mindre medier har gått till botten med historien medan de breda medierna som folk läser förblir bleka i sammanhanget. Jag vet inte om Bergström är skyldig eller inte. Jag vet bara att historien om anklagelserna borde skrivits tydligare. Alcalà, Marjasin, Sahlin - det finns oändliga exempel på offentliga personer som jagats ner innan det kunnat bevisas om de var skyldiga till respektive brott eller moraliska snedsteg. Kan det vara så i detta fall, att man är rädd för att själv bli synad i sömmarna?