Jag orkar inte med mer mediahets

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De första två dygnen satt jag klistrad framför CNN och förfasades över terrorattacken mot USA. Jag förfasas fortfarande över hur oskyldiga människor fått sätta livet till. Men jag spyr också på mediabevakningen som bara dundrar på och den rena krigspropaganda som sköljer över mig.

CNN har bytt ”headline” från ”America under attack” till ”Americas new war”.

Det är en actionfilm, ett krigsdrama som produceras nu. Dramaturgin är utmärkt – för en actionfilm. I Sverige är det samma sak. Expressen skriver ledare med rubriken ”I dag är vi alla amerikaner” och i Aftonbladet fick Göran Persson lugna nationen med en helsida som handlar om kampen för demokratin, mot terrorism. Jag orkar inte mer. Jag är inte amerikan, jag lider med offren men jag lider också med de offer som råkat ut för USA eller för andra länder. Men jag har aldrig fått höra att ”i dag är vi alla muslimer”, eller att jag i dag ska känna mig som en syster till folket i Irak eller Rwanda.

Som Jan Guillou skrev i en krönika i måndags i Aftonbladet: ”Alltså blev vi alla tvångskommenderade att vara amerikaner. Vår sorg, som vi befalldes att manifestera kollektivt, var enligt order större än för någon annan händelse efter andra världskriget”. En del blir arga om man försöker nyansera debatten, ”vaddå tycker du att terroristerna gjorde rätt eller??!” frustar de och få traditionella medier verkar våga eller vilja diskutera USA:s förtryck av andra länder, man vågar förespråka fred för det är alltid fint men inte granska USA med samma glasögon som man granskar terrorism på annat håll. Jag är trött på båda sidor, de som firar att USA blev attackerat men samtidigt på de amerikaniserade svenskarna som gråter framför teven och hatar muslimer. Så mycket för Förintelsekonferenser och integrationsplaner.

Tillbaka på noll gott folk. Och det vänder sig i magen på mig när jag ser Bush med armen om räddningsarbetarna, utanför World Trade Center, som skallar ”USA, USA” och han svarar ”I hear you, the world hears you”. Jag tänker på människorna i Afghanistan. Nu ska de antagligen möta samma öde som de oskyldiga amerikanare som dött. Nu ska de blåsas ur sina hålor för det är de som kommer att råka illa ut och inga terroristledare. Men vad gör det?

Hjälten (USA) har licens att döda oskyldiga och göra det utan blodfläckar på kläderna. På film kallas det rättmätig hämnd, den sista ”plotpointen” i manuset, och inte bara hjälten vill ha den. Publiken vill ha hämnd. Kräver hämnd för storyns skull.

Jag funderar på hur många lösnummer tidningarna måste ha sålt nu. Jag tänker på bilderna av människor som slänger sig ut från World Trade Center och undrar vad som går genom huvudet när man faller. Jag tänker på herrarna som styr västvärlden, Mr Bush and Mr Powell och undrar hur långt bak i huvudet de trängt det faktum att absolut inget förutom budskapet ”Nobody fucks with us” kommer ur det här. Det blir ingen bättre värld, den blir sämre och ännu mer komplex och kontraproduktiv och härjad och sårad och sorgsen. Jag undrar över bin Ladin, om det är han för det tokiga är ju att vi inte vet, och undrar över hans ”heliga krig” och om han fattar vilka offren blir?

Terrorism är världens mest kontraproduktiva kampmetod.

Det är tusen frågor i huvudet medan jag skriver. Jag vet bara en sak säkert, jag mår lite illa. Jag orkar inte med mer mediaunderhållningsvåld, mer mediahets, jag orkar inte med att CNN än en gång ska byta rubrik på sina sändningar, vad blir det nu – ”America strikes back”? – jag orkar inte med känslan av att vi förväntas sitta med popcorn och coca-cola framför teven och titta på uppföljningen, del II. Jag orkar inte med viktiga svenska ledarskribenter som utnämner sig själva till demokrati/terroristexperter helt plötsligt och skriver som om USA skulle bry sig om deras futtiga sida.

Jag vill pausa videon och stilla världen för oss alla men det går fan inte.

Belinda Olsson