Hög tid för en finlands- svensk i Akademien

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Två stolar står tomma i Svenska akademien efter författarna Östen Sjöstrands och Lars Gyllenstens bortgång. Vilka som ska få de lediga platserna ska bestämmas i höst. Många namn har nämnts.

Ändå borde en sak vara kristallklar. En stol måste ges åt en finlandssvensk kulturpersonlighet. Akademien grundades av Gustav III för att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Akademiens motto är ”Snille och smak”.

Då Akademien instiftades i Börssalen den 5 april 1786 var Finland en del av Sverige. Alltså fanns det ledamöter i Akademien som var födda i den östra rikshalvan. En av dem var hovmannen och militären Gustaf Mauritz Armfelt. Han var den förs­te som satt på Lars Gyllenstens nu lediga stol nummer 14.

Totalt har sju ledamöter varit finlandssvenskar.

Bland dem kan man framför allt nämna skalden och

bis­kopen Frans Michael Franzén och universalgeniet Abraham Niclas Edelcrantz som var ämbetsman och skald, men också uppfinnare av bland annat optisk telegraf och en luftpump. Det var han som konstruerade den stora ångkvarnen Eldkvarn i Stockholm. Den senaste finlandssvensken var upptäcksresanden Nordenskiöld.

Gustav III instiftade Akademien efter mönster av den mer än hundra år äldre Franska akademien. Till ledamöter i den akademien kallas personer som lever och verkar på det franska språket – sådana finns ju som bekant inte bara i Frankrike utan även i Belgien, Schweiz, delar av Afrika, Kanada och så vidare.

Därför har Franska akademien alltid

haft ledamöter som är fransktalande men verksamma utomlands, men

dessutom sådana som invandrat till Frankrike och lärt sig skriva och

tala franska bättre än mången frans-

man.

Sådana ledamöter är till exempel Henri Troyat (Ryssland), François Cheng (Kina), Hector Bianciatti (Argentina) och Assi Djeban (Algeriet).

Jag vet att det är en lika stor över-

raskning varje gång jag skriver detta

i en rikssvensk tidning, men sedan

tidig medeltid har det funnits männi-

skor i Finland som tänker, sover, drömmer, lever och verkar på det svenska språket, så kallade finlandssvenskar.

Det finns till och med ett svenskt universitet i Finland, Åbo akademi, där undervisningsspråket är svenska. Inte därför att man vill utbilda guider för svenska turister utan därför att svenska språket är modersmål för några hundra tusen medborgare i Finland.

Det finns svensktalande finländare i alla samhällsklasser. Några är bergsråd och friherrar, andra är fiskare, bönder och minkfarmare.

Vad de har gemensamt är att det de gör, det gör de på svenska. Finlandssvens­ka.

Varför finns det då ingen finlandssvensk i den Svenska akademien, institutionen för det svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”? Akademien brukar ursäkta sig med att man minsann då och då delar ut priser till förtjänta finlandssvenska kulturpersonligheter. Det är mycket berömvärt och ska givetvis fortsätta.

Men det räcker inte. De svensktalande i Finland är inte vilka utlänningar som helst som lärt sig svenska, utan personer som är födda med svenska som modersmål och därför likvärdiga med svensktalande i Sverige, men med den skillnaden att de befinner sig i en utsatt position. Antalet finlandssvenskar sjunker i Finland, den svenska kulturen där behöver allt stöd den kan få.

Självklart borde därför minst en stol

vara reserverad för en finlandssvensk

i den Svenska akademien, så som det var från början. Det måste inte vara en författare. Det finns svensktalande vetenskapsmän och humanister i Finland med minst lika mycket såväl snille som smak som någon ledamot i Akademien

i dag.

Många finlandssvenska författare och kulturpersonligheter är mer än meriterade för en stol i Akademien. Ta författare som Bo Carpelan, Lars Huldén, Claes Andersson, Märta Tikkanen, Ulla-Lena Lundberg, Monika Fagerholm eller Tua Forsström. Eller litteraturvetaren och författaren Merete Mazzarella, litteraturprofessorn Claes Zilliacus eller allkonstnären, renässansmannen och EU-kommissionären Jakob Söderman.

Det finns många fler humanister, språkmän och historiker.

Det finns alltså många att välja bland. Ska Akademien äntligen återta sin historiska roll att värna om hela den svenska kulturen, alltså även den finlandssvenska?

Att kandidaterna bor i Finland spelar ingen roll, resan Stockholm–Helsingfors tar inte längre tid än resan Stockholm–Göteborg. Att de är finska medborgare spelar heller ingen roll eftersom deras svenska modersmål gör dem lika delaktiga i den svenska kulturen som de redan invalda ledamöterna.

Svenska akademien är ingen gränsförsvarsstyrka utan en institution för det svenska språket och kulturen, även för den svenska som talas bortom våra gränser.

Lär av Franska akademien!

Herman Lindqvist