Att vi är nyfikna är inte tillräckligt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Allmänintresset är ett centralt begrepp inom pressetiken.

Det är med hänsyn till allmänintresset som en ansvarig utgivare kan välja att publicera en uppgift som borde utelämnas i kraft av att den vållar föremålet för publiciteten avsevärd skada. Allmänhetens rätt att få veta väger då tyngre än publicitetsskadan enligt utgivarens bedömning.

Sedan Expressen valde att publicera namn och bild på den misstänkte Hagamannen, i ett skede då förundersökningen knappt hade inletts, har många frågat sig vad detta allmänintresse är för någonting.

Har allmänheten ett legitimt intresse av att få veta vad Hagamannen heter och hur han ser ut? Ett intresse så starkt att det slår ut de hänsyn en utgivare bör ta till polisutredningen - att den inte skadas - samt till den misstänktes familj?

Att allmänheten, särskilt i Umeåtrakten, är intresserad av att få reda på Hagamannens identitet - därom råder inget tvivel. Men har den rätt att få veta, i kraft av något viktigt intresse, samhälleligt eller personligt?

Knappast.

Hagamannen satt häktad när hans identitet klarnade för medierna. Hade han varit på fri fot, jagad av polisen, hade saken kommit i ett annat läge. Som när Stureplansmördarna var på flykt exempelvis, då låg det i allmänhetens intresse att veta vilka de var eftersom de var farliga. Men i detta fall handlade allmänintresset mer om allmänhetens nyfikenhet och den räcker inte som motiv för att publicera känsliga personuppgifter.

Och då är vi framme vid pudelns kärna. Allmänintresset är inte liktydigt med allt sådant som allmänheten förmodas vara intresserad av. Ordet intresse ska, som författaren Gun-Britt Sundström har påpekat, i pressetiken inte tolkas synonymt med nyfiken utan synonymt med nytta.

Egenintresse, understryker Sundström, innebär "till nytta för oss själva". Analogt bör allmänintresse betyda "till nytta för allmänheten" - ur någon särskild, beaktansvärd synvinkel, demokratisk exempelvis.

Allmänintresset fick sin tyngd i det pressetiska systemet just utifrån föreställningen om medierna som folkupplysare i demokratins tjänst. Vad som är sant och relevant för människor att känna till om samhället, världen och verkligheten, det ska journalisterna se till att de får veta.

Vad detta innebär konkret är naturligtvis varje utgivares sak att bedöma professionellt. Allt eftersom medierna har etablerat sig som producenter av pseudoverklighet för den moderna människan, ju mer de har förvandlats från informationskällor till vinstgenererande underhållningsindustri, desto vidlyftigare har tolkningen av begreppet allmänintresse blivit.

Men låt oss för Guds skull ännu försöka komma ihåg begreppets ursprungliga betydelse och inte tänja på det tills det slår knut på sig självt. Väljer en ansvarig utgivare att publicera skvaller eller känsliga privata uppgifter ska det inte ske i allmänintressets namn utan i vinstintressets.

Ett exempel på hur avigt det kan bli när en ansvarig utgivare vill motivera skvallerpublicering med argumentet allmänintresse fann jag härförleden i anrika morgontidningen Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

Den finska kvällstidningen Ilta Sanomat hade kommit över innehållet i ett sms som den frånskilde statsministern Matti Vanhanen hade skickat till en kvinna som han ville börja uppvakta. Det stod inget uppseendeväckande i meddelandet, bara att han föreslog en träff.

Vanhanen härsknade till över det privata intrånget, men lugnade sig sedan han hade fått klart för sig att han aldrig skulle vinna en process mot Ilta Sanomat.

Tidningens publicering gjorde ingen större skada, men personligen tycker jag den är svår att försvara - i varje fall i allmänintressets namn.

I den debatt som utbröt kring publiceringen hävdade Hufvudstadsbladets ansvariga utgivare att sms-meddelandet var "sant, intressant och relevant" för allmänheten att ta del av som nyckel till statsministerns aktuella känsloläge.

Som jag ser saken är det allas vår rätt att slippa bli underrättade om just detta.

Yrsa Stenius