Det är inte friskt att kasta ut sitt barn
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag kommer in genom grinden för att hämta barnen på dagis. Ett par meter ifrån mig ramlar en flicka och slår sig. Hon kanske är fyra år. Hon ligger på marken och gråter. Jag saktar ner på stegen och ser mig om efter hennes fröken. Det finns ingen. Jag går fram och lyfter upp henne i famnen, blåser på det onda knät och letar upp en fröken från hennes avdelning.
Den flickan är Louise i ”Uppdrag granskning”. Fast Louise gick inte på dagis, Louise hade ingen fröken. Louise ramlade inte. Hon blev övergiven av sin mamma, våldtagen av sin pappa och sviken på alla sätt det är möjligt att bli sviken på.
Vi sitter i soffan och undrar; Är detta verkligen sant? Kan vi lita på Janne Josefsson? Så här kan det inte gå till. Jo, men det kan ju det. Det gör det förmodligen hela tiden. Och det är inte konstigt. Livet är hårt. Livet skapar offer. Offer som blir vuxna och får barn som de inte kan ta hand om.
Ingen normal mamma kastar ut sin tioåriga dotter. Ingen frisk pappa våldtar systematiskt sitt barn under flera år. Vi kan hata dem tills vi svimmar. Förbanna deras svagheter och förakta deras oförmåga att skapa en dräglig tillvaro för sina barn. Men så här ser det ut.
Det är då myndigheterna tar över. Det var länge sedan jag kände ett sådant människoförakt som när jag såg ”Uppdrag granskning.” Idel ansvariga i sina offentliga stolar och stirriga blickar. ”Nu med facit i hand”. ”Under rådande omständigheter gjorde vi bedömningen att.”
Ett barn som lever med en förgripande knarkarpappa. Som sover utomhus i minusgrader, som firar jul på en parkeringsplats.
Ärenden faller mellan två stolar. Det är olyckligt, det är beklagligt, ja till och med fruktansvärt. Men det är som det är. Det som väcker mitt hämndbegär och min avsky är den totala brist på personligt ansvar som genomsyrar hela reportaget. Den enskilde individens moraliska skyldighet att gripa in och rädda ett liv.
Jag hoppas så innerligt att dessa chefer ligger vakna om nätterna. Men självklart gör de inte det. De kände till julafton på parkeringen 2005. De åkte hem och åt lutfisk med kryddsås och klädde ut sig till tomtar. Vad skulle vara annorlunda nu? Att de har dragit på sig folkets hat. Det kan inte vara roligt.
För mig handlar inte det här om myndigheter som misslyckas. Det handlar om människor som inte tar ansvar. Som vägrar gå utanför ramen för sin yrkesutövning. Som är villiga att ljuga sig blå framför en kamera ett par år senare. Hävda att man inte visste. Att med ”facit i hand”. Att man lämnade vidare ärendet.
Hur går det till när en människa blir så flat, så feg, så ynklig? Jag vill veta det.
Dessa satans svikare.
Jag stänger av tv:n.
Jag lägger mig i en varm säng med frasiga lakan bredvid Joachim, gnäller lite över att pelletsen inte värmer tillräckligt bra och öppnar senaste numret av Family Living. Jag har det bra, mina barn har det bra. Men jag arbetar inte inom socialtjänsten. Det är inte mitt yrkesmässiga ansvar.
Men jag tänker fortsätta plocka upp gråtande barn på gården och leta upp deras fröknar. Och hoppas på ett samhälle där individens ingripande får avgörande betydelse för om ett barn slipper ur sitt helvete eller tvingas leva kvar med myndigheternas goda minne. För är det något Janne Josefsson har visat så är det att en myndighet inte är mer än människorna som arbetar där.