Arnstads teser om Finland håller inte
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Journalisten och historikern Henrik Arnstads bok om Christian Günther, svensk utrikesminister under andra världskriget, hade varit värd ett bättre öde än det den mött i offentligheten.
Monografin, som egentligen är ett slags dag för dag-reportage om den svenska utrikes- och säkerhetspolitikens balansakt på slak lina under åren då Europa stod i brand, är på många sätt ett kraftprov i sin utförlighet och detaljrikedom.
Boken är emellertid behäftad med minst ett problem. Den trampar mitt i ett klaver som författaren av allt att döma inte alls var medveten om då han skrev. Med några minst sagt skruvade resonemang om Finlands fortsättningskrig och vapenbrödraskapet med Tyskland dundrar Arnstad in i en finsk diskussion som har pågått i decennier och som alltid får känslorna att sjuda.
Att Finland stred på Hitlertysklands sida från juni 1941 till september 1944 vet varje finländare – många svenskar vet det inte eller har aldrig reflekterat över det – och att tala om finländarna som tyskarnas vapenbröder är inte direkt uppskattat men inte så värst kontroversiellt ändå.
Emellertid, att som Henrik Arnstad driva tesen att Finland frivilligt och utan tvång lierade sig med Tyskland, deltog i ett kriminellt anfallskrig mot Sovjetunionen och slöt upp bakom Tysklands krigsmål även i andra avseenden, till exempel i syftet att förinta Europas demokratier – det är att gå för långt.
Det hade historikern Henrik Arnstad vetat om inte journalisten i honom tagit kommandot över pennan.
Självklart kan Arnstad hänvisa till många framstående källor till och med inom den finländska utrikesledningen som uttalade sig både entusiastiskt och övermodigt om ett Stor-Finland som hägrade vid den tyska segerns horisont, men hade historikern inom Arnstad fått råda hade han vägt dessa källor mot annan information som berättar mycket om Finlands utomordentligt komplicerade läge när tyskarna bestämde sig för att ge sig på Sovjetunionen.
I Finland har man ända sedan början av 1970-talet diskuterat frågan om Finland drogs med i det krig som kallas fortsättningskriget utan egen förskyllan eller om Finland aktivt valde tid, plats samt sida.
Den slutsats historikerna har kommit till är att Finland aldrig hade kunnat undgå att dras in i kriget mellan Hitler och Stalin – neutralitet hade inte hållit någon längre tid – men att Finland aktivt valde att gå till anfall på Tysklands sida istället för att vänta in det skruvstäd som stormakterna med full säkerhet hade i beredskap åt landet.
Arnstad tycks leva i föreställningen att någon diskussion om Finlands krig aldrig har förts. Det är ett missförstånd. Vad som aldrig har diskuterats eller har diskuterats mycket lite är frågan om finländarna bör känna moralisk skuld över att ha biträtt Hitler. Svenskarna vältrar ju sig i moralisk ruelse över varje tysk permittent som korsade svensk mark i anledning av Per Albins eftergifter.
Även om Henrik Arnstad stundom halkar över på sensationsjournalistikens glada galeja tycker jag att hans bok tjänar ett vettigt syfte, inte minst här i Sverige. Den visar nämligen vilken Guds lycka det var att Sverige lyckades hålla sig utanför kriget.
Sveriges politiska ledning förhindrade att Norden förvandlades till slagfält i stormakternas inbördes uppgörelser från 1939 och framåt.
Vidare tycker jag att alla som moraliserar över Sveriges eftergiftspolitik i förhållande till Tyskland ska läsa Arnstads bok. Ur den framgår att båda länderna dansade tango med djävulen fast i mycket olika takt till olika ackompanjemang.