Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

OS - då hejar jag på vem fan jag vill

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-16

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tänk om livet kunde vara lite mer som en enda stor OS-invigning. Hela tiden. Då skulle allting vara lite mindre komplicerat. Under en OS-invigning är det ingen som börjar käfta om vem som skall hålla i den gröna vimpeln eller vem som skall ha den röda hatten på huvudet eller som säger "Varför skall jag springa runt, runt i en cirkel och vifta med armarna när du bara behöver hålla i en flaggjävel och stå stilla?" Under en OS-invigning förstår alla att de är med och jobbar mot en större helhet. Enligt något slags "nu formar vi en synkron backhoppare", eller "om du drar på dig en vit sparkdräkt, och om jag drar på mig en vit sparkdräkt, och du klättrar på mig samtidigt som du håller mig i skrevet, då kommer det att se ut som en fredsduva om man står på 500 meters håll".

Det är stort. Det blir lite som i sådana där amerikanska katastroffilmer. Världen united. Flygbilder över kineser och ryssar och tyskar och etiopier som vinkar mot skyn och håller varandra i handen och viftar med sina flaggor. I några korta ögonblick känns det faktiskt som om det hela är rätt så enkelt. Att det är vi som krånglar till det och att det skulle kunna vara så här jämt. Fyrverkerier i stället för missiler, Hamas vs Likud i rodel och den som vinner tar hem rubbet. Eller någonting ditåt.

Men sedan minns man. Utanför en OS-stadion kan ingen hålla sams. Och då snackar jag inte om väst mot Mellanöstern eller kristna mot muslimer, för det är bara sådant som vi gillar att intala oss. Att det skulle finnas ett "vi och dom" som uppstår i glappet mellan olika kulturer. På samma sätt som det skulle finnas något slags motsats till ett mångkulturellt samhälle, i form av ett enkulturellt samhälle där alla är bästa polare hela dagen. Men så är det ju inte. Det är bara sådant som Sverigedemokraterna och Pia Kjærsgaard-typerna vill få oss att tro på. Att ett helsvenskt samhälle eller ett heldanskt samhälle skulle vara den slutgiltiga lösningen på alla konflikter. Som om motsättningar inte uppstår mellan en Svensson och en Nilsson eller en Jensen och en Olsen. Och som om det inte alltid har funnits släktfejder och grannfejder och syskonfejder och klassfejder.

Ta till exempel det här som någon hade klottrat över en Domusvägg i Piteå: "Bölebor är tröga!"

Svårare än så är det inte.

Ibland är det Piteåbor mot Bölebor. Ibland intalar vi oss att det handlar om muslimer mot kristna, eller heterosexuella mot homosexuella, eller lantisar mot stadsbor. Säger till oss själva att det finns ett annat alternativ där Berit - sekulariserad kristen socialdemokratisk småbarnsmorsa som är för biltullar och utförsäljningar av bostadsrätter men mot adoptioner, kan leva med andra Berittyper som tänker exakt likadant. Och sedan är det bara att hoppas på att det inte är något arv som skall fördelas, eller någon häck som skall klippas eller några ungar som skall uppfostras, eller några tvättstugor som skall delas, för då kommer det ganska snart att vara tvärkört ändå. För att det är så vi människor fungerar.

Grannar bråkar, barn mobbas, vuxna fryser ut vuxna och folk är bara allmänt onödigt jävliga mot varandra.

Läs Hummelhonung, se Metallicadokumentären, fråga Margaretha af Ugglas, eller sätt er i en tågvagn mellan Kristianstad och Köpenhamn och lyssna på tre svenska kostymnissar som sitter och pratar om hur slöa och opålitliga danskarna är som folkslag, samtidigt som ett ungt danskt par sitter med ett litet barn och hukar i andra sidan av vagnen.

En tur och retur-resa med Øresundstågen är allt som behövs för att man skall påminnas om att det alltid kommer att finnas människor som Pia Kjærsgaard eller killarna på tåget som kommer att hitta någon grupp som de kan kalla för ogräs. För att det är så de definierar sig och för att det är deras bild av gemenskap.

Jag slår på tv:n igen, och i bakgrunden hör jag Jacob Hårds trygga stämma. Det är OS i Turin, och jag hejar på vem fan som helst.

Bara för att få vara med i den enda "vi och dom"-gemenskapen som jag någonsin har gillat.

Lena Sundström