Mejlen hjälper till att sprida rykten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så här på årsdagen av Olof Palmes död ska jag be att få påminna om vem som har varit Sveriges mest förtalade politiker i modern tid.

Det är ingalunda Fredrik Reinfeldt, som nu suger så länge han kan på den idiotiska förtalskaramell som korkade socialdemokrater har bjudit honom på.

Nej, det är Olof Palme, som förtalades i princip rätt igenom hela sin offentliga karriär och som inte har fått vara ifred för förtalet ens sedan han mördades på öppen gata.

Särskilt gement var förtalet i början på 1970-talet. Då satte hustrun till en högt uppsatt militär ett rykte i omlopp som fick utomordentligt stor spridning och som det socialdemokratiska partihögkvarteret febrilt försökte dementera utan att någonsin riktigt lyckas ta död på det.

Ryktet gjorde gällande att Olof Palme var sinnessjuk, alternativt drogberoende. Det hade nämligen framkommit att Palme regelbundet besökte Beckomberga sjukhus för behandling, som det sades, och nu när man kände till det kunde man också i tv lägga märke till Palmes sjuka blick, hans förstorade pupiller.

Olof Palme hade mycket riktigt regelbundet besökt Beckomberga för att hälsa på sin demenssjuka mor. Det var grunden. Resten ljögs ihop av någon som för all del inte arbetade på någon partiexpedition men som var djupt förankrad i det moderata etablissemanget, en person med sådan ställning att hon ägde hög trovärdighet.

Olof Palme kom aldrig på tanken att polisanmäla denna fantasifulla dam.

Moderatledaren Gösta Bohman tog helt korrekt avstånd från detta rykte när han i 1973 års valrörelse fick frågor om det. Men samtidigt talade han ofta själv om Palme som en kluven personlighet, en doktor Jekyll och mr Hyde.

Håkan Hermansson och Lars Wenander, som har skrivit en bok om Palmehatet, berättar att Ian Wachtmeister på en företagarkonferens anordnad av Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, 1982 hade efterlyst tarvliga argument mot Olof Palme. Till svar fick han, enligt Hans Haste som gjorde minnesanteckningar, en upplysning om att SAF hade en bank för sådant material som Wachtmeister efterlyste och att alla var välkomna att sända in sina bidrag.

Nej, inte är de först med tarvligheterna de dumma socialdemokraterna. Det gör naturligtvis inte deras klavertramp ursäktligare. Men kanske alla kommentatorer som nu går upp i falsett och ser tarvligheten som en typisk socialdemokratisk egenhet kunde ta sig en titt i historieboken.

Det som är nytt i sammanhanget är förstås nätet, mejlen och snabbheten med vilken rykten kan spridas i stor omfattning. Det är nog ingen tillfällighet att denna skandal blommar upp precis samtidigt som den elektroniska elitlistan avslöjas. Båda säger något om mejlen som drivbänk för det dåliga omdömet.

Mejlen är på en gång effektiv och inte riktigt reell. Du sitter ensam men kommunicerar ändå i realtid med folk, inte sällan med folk i grupp. I grupp ökar dumheten med kvadraten på antalet människor. Det sker i en normal grupp som möts fysiskt. Det blir etter värre i en grupp i cyberrymden där man både ingår i gruppen och är ensam, självsvåldig och anonym.

Jag tror mejlens mänskliga viktlöshet har medverkat till de två ovan nämnda skandalerna. Därtill har säkert allmänna stämningslägen bidragit till det socialdemokratiska övertrampet. Sedan (s) i sin outgrundliga vishet gjort sig av med i stort sett alla sina tidningar sprider sig förstås desperationen i leden under den monotona kanonaden från alla medier som går alliansens ärenden, och de är inte få och inte små.

Men gudarna ska veta att det inte bara är socialdemokraterna som spyr galla. Det gör alliansen med sympatisörer också. Vad var tsunami-spektaklet annat än en kraftfull investering i förgiftning av det politiska klimatet?

I Dagens Nyheter ondgör sig alliansens språkrör Henrik Brors över socialdemokraternas sjuka partikultur. Några sidor senare återkommer samme Brors i en kolumn där statsministern beskrivs som en mutkolv som går sina fina middagsgästers ärenden när han fattar beslut om sändningsrättigheter i tv.

Vilken kultur Brors tillhör må vara osagt men hans argumentering ligger nog inte skyhögt över de socialdemokratiska tarvligheterna.

"I grupp ökar dumheten med kvadraten på antalet

människor.

Yrsa Stenius