Så trist att vara kung av Sverige

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Avundsjuka tankar när man är på semester. Tänk om det kunde vara så här jämt. Om det här var ens vardag och inte ens semester.

Tänk att bo på ett ställe där fårfiolerna hänger som barncyklar på Obs! stormarknad och där ostarna är färdiginpackade med vinpavorna redan från början, och där det räcker med femårsprognoser istället för femdygnsprognoser för vädret.

Tänk att bo i ett land där det alltid är sol.

Sedan tänker jag på kungen. På vår kung. Kanske har han redan varit i det här landet, jag hänger inte riktigt med i den rojalistiska dagordningen, så jag vet inte. Antagligen har han redan varit på det här stället. Och i så fall – jag undrar vad han tänker om sin vardag. För det börjar ju redan på planet hit.

Kung Rama IX (döpt till Bhumibol Adulyadej) hälsar en välkommen på chefredaktörsvis i en av tidningarna som ligger i stolsfickan. Och sedan. På flygplatsen, längs motorvägar och affärsstråk, på grusvägar och på väggarna hemma hos folk. Överallt. Små, mellanstora, men framför allt gigantiska porträtt i den där storleken som bara kommunisterna brukar dra på med annars, en kille i majestätiska kläder som tydligen är en fena på saxofon, som har skrivit översättningsprogram för datorer, och som är ”omåttligt populär” bland folket.

En kung att räkna med i ett land som enligt guideböckerna inte bara är en monarki, utan en hysterisk monarki. Fuglesanghype fast ännu mer, och hela tiden. Tapetserade husfasader med jätteaffischer, guldkrusidullramar, och trappor framför tio meter höga avporträtteringar med kungen, kungen och kungen och ännu mer kungen.

Vad roligt det skulle vara att vara kung i ett sådant land! Som en enda lång utsåld succéturné med mentala applåder varje dag. Som att ta VM-guld i fotboll jämt. Som att skapa freden 1945-stämning bara genom sin blotta närvaro.

Jag undrar hur det känns om man är kung av Sverige? Så deppigt. Jag blev kung över helt fel land. Så här skulle det också kunna vara.

Jag hade inte behövt nöja mig med ett gäng dårar från Rojalistiska föreningen, som lika gärna kunde ha förenats genom ”Föreningen för flygande tefat”. Jag hade kunnat få det breda folkets kärlek, och inte bara dessa utrotningshotade herrar och veckotidningsläsande damer (som för övrigt tycker att min fru är betydligt roligare eftersom hon har fler hattar än jag).

Solen skulle kunna skina, vattnet skulle vara varmt, men framför allt, jag skulle vara en riktig kung. En sådan som jag läste om i sagorna när jag var liten.

Allvarligt talat. Vågar kungen av Sverige överhuvudtaget bjuda sina kungakompisar från andra länder hem till sig, och säga som det är; clownen vars jättelika porträtt i kommunistsize som ni ser längs E4:an och längs huvudgatorna heter Ronald McDonald, och vi är inte släkt på något sätt.

Vill ni köpa mitt porträtt är det enklast att leta på ”Blocket” under ”Lundby dockskåp från 1970-talet”, och om ni tycker att priset är billigt beror det på att storleken på porträttet är angivet i millimeter och inte i meter. Vill ni ha större tavlor av mig är det säkrast att leta på studentkorridorernas gemensamma dass, alternativt svenskarnas utedass vid sommarstugan, eller på någon krogtoalett, för där sitter jag ofta som en ironisk kommentar.

Ser ni en dvd-dokumentär om kungafamiljen till försäljning någonstans så är det med all säkerhet inte min familj utan ett gäng som har klätt ut sig.

Utbytesår? Någon?

Lena Sundström