Därför bryr vi oss om Britney och de andra

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Anna Nicole och Britney och för all del Linda Rosing. Blonda, trasiga, en är död. De är inte de vackraste, inte de mest begåvade och bevisligen inte de skarpaste redskapen i skjulet. De porrar sig, har samlag med freaks, visar snippan i långa bilar, drogar ner sig samt försummar sina barn. Varför skulle vi bry oss om deras liv? Varför säljs det lösnummer efter lösnummer med skräpet? Varför, varför, detta kan ingen förstå. Hur kan någon vara intresserad av att läsa om deras liv, tragik och ibland död? Vad är det för pack som läser sådan smörja?

Engagerade läsare, många gånger samma individer som skriver insändare om att folk måste plocka upp hundbajset, skriver till Anders Gerdin och vill veta varför i all världen han envisas med att ha bedrövelsen på löpsedeln. Och nu har de köpt Aftonbladet för sista gången, och det här var droppen, och nu har ni förlorat en trogen läsare och, ja ni vet.

För det är ju så, det finns hur mycket som helst att läsa.

Jag säger som Tobias Persson i Stockholm live: ”Läs om det på sid­orna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15 och MITTEN.”

Varför? Jag vet varför. Jag vet varför vi tittar, varför vi vill veta.

Vi vill förstå hur någon kan vara så destruktiv, inte inser sitt eget bästa. Vi vet ju precis hur de ska sköta sina liv. De kunde ju ha det så bra: hyra terapeuter, äta GI-müsli och köpa gåstavar. Ut i friska luften som mamma och pappa sa när man var ett litet pubertets- och

acnemonster och lyssnade på November Rain på det blekta överkastet och kuddhånglade med Duffy.

”Men jag vill bara döööö, fuck you.”

”Jamen ut i friska luften så ska du se att det känns bättre.”

Det var mammas och pappas universallösning på alla problem. Cancer, aids, hemorrojder och djupa depressioner, svaret var alltid friska luften quick fix.

Men alla har inte föräldrar som står utanför dörren och vet att en promenad i skogen är hälsosamt och stärkande för sjääälen. Anna Nicoles mamma sitter i en husvagn och röker morgonens femte cigarett och putsar porslinsdockorna från Tv-shop. En promenad i skogen skulle förmodligen innebära friskt syre overload.

Men vi vill veta hur någon som har alla förutsättningar att få ett fantastiskt liv kan kasta bort det så lättvindigt. Varför räddar de inte sig själva? Ta hand om er, gör slut med den där rockpundaren, ta på dig ett par ordentliga underbyxor och läs nyaste Bamse med barnen i sängen.

Vi läser om deras hårda fall och vi tittar på precis som vi saktar ner vid en trafikolycka. Vi dämpar farten av respekt för räddningsmanskapet, sneglar lite med den vita delen av ögat och förbannar packet som har parkerat sina bilar för att titta på. Det packet är motsvarigheten till dem som köper en tidning bara för att Anna Nicoles döda tuttar är på löpet. Men de är inte mer pack än någon annan, det är samma nyfiken­het som driver dem. De är bara lite mer uppriktiga i sitt uppsåt.

Det har alltid funnits såna här tjejer. Och vi kommer att fortsätta att följa deras blonda kalufser ända in i häxbålet även i framtiden.

Marilyn Monroe är ett utmärkt exempel på sextiotalets Britney Spears. En är bespottat trashskräp, den andra hyllad ikon och idealkvinna. Marilyn är konst, Britney är kons­tig. Vad som skiljer dem åt? Tidens förlåtande tand, ungefär fyrtio år.

Maria Wollin