Den stora frågan: Hur uttalades Leonore?
Redan klockan nio låg förväntan i luften, men just då var det bara ett gäng journalister som hade lagt den där. Man ska akta sig för att låta sig svepas med av journalister.
Några vilsna turister släntrade planlöst över slottsbacken, förbryllade över att allt verkade stängt och tomt. Vad gör man med en sådan dag? När de fick se klasen fotografer, precis framför dörrarna till Slottets södra valv, drog de slutsatsen att det är vad man gör. De stannade.
Ett par pensionärer spelade oberört boule i skjortärmarna – för solen var på väg att finna en spricka i molntäcket - på boulebanan framför Storkyrkan. En rullator stod parkerad i banans hörn.
Men så började det anlända människor med något målmedvetet i blicken. I små rännilar och i flock kom de, tills fotograferna och journalisterna hade försvunnit i mängden. Och förväntan låg fortfarande i luften. Något var tydligen värt att vänta på. Marinens musikkårs stora buss segade sig uppför backen. Kungens Cadillac Fleetwood Seventy-Five Limousine, årsmodell 1969, kom strax efter. Och så en Trabant, med DDR-märke, men två svenska flaggor på karossen. Den senare antagligen inte från Hovstallarna.
Det började bli ganska fullt. Fotograferna vecklade ut sina aluminiumstegar och Marinens musikkår stämde instrumenten bakom ett hörn. Till och med Linné, Tessin, Stiernhielm och de andra storheterna som står huggna i sten i nischerna på Slottets södra fasad, verkade luta sig framåt för att kunna se när porten skulle öppna sig.
Så marscherade musikkåren fram i sina vita uniformer, som en samling väldresserade kypare. De skyldrade trumpet och inledde en puttrig liten marschmelodi. En försäljare gick runt och sålde svenska flaggor i bekvämt handformat. Affärerna gick bra, inte minst bland tyskar, italienare, finländare och indier. Ryssar och kineser verkade hålla i pengarna.
Och så tystnade musikkåren. Storkyrkan slog tio.
Det kinkiga med förväntan är ju att den lätt kan leda till besvikelse. Men nu öppnade sig den stora svarta porten och ut klev prinsessan Madeleine och Christopher O’Neill, betitlad ”herr”. Prinsessan bar sin Sverigedräkt, men Christopher, tack och lov, vanlig kostym. Att styra ut en svensk man i folkdräkt är redan det att tänja gränserna. Att göra det mot en amerikan vore vad de själva kallar ”cruel and unusual punishment”, ett ”grymt och sällsynt straff”.
Men så fanns en liten Sverigedräkt till, i prinsessans famn. Och i och med det uppfylldes alla förväntningar bland de närvarande. Kamerorna rasslade givetvis, men det var det belåtna suset bland de kameralösa som fångade ögonblicket. Alla hälsades välkomna in på den inre borggården. Marinens musikkår var först att följa prinsessan, herr O’Neill och lilla Leonore. Sedan följde ivriga representanter för folket, med breda leenden i sina ansikten.
Det var ett sådant där idylliskt ögonblick som får cyniker att gnissla tänder av ilska och republikaner att gå hem och skriva en debattartikel.
Frågan surrade: är det ”LeonorE”, med e, eller ”Leonor”, med stumt e? Är betoningen ”Leo-nor”, som i lejon, eller ”Le-onor”, som mungiporna upp? Ingen var riktigt säker. Men vad spelade det för roll?
Pensionärerna spelade vidare, upptagna av sina klot. Marknadspriset för en svensk flagga är för övrigt 20 kronor. Men då ingår en liten guldknopp.