Priset på barnen vållar het debatt
”Men sluta rök då, för fan”.
Så minns jag att jag tänkte, när jag för några år sen såg ett tv-inslag om dyra läkemedel och fattiga familjer.
En kvinna med låg inkomst intervjuades och berättade om hur hon inte hade råd att köpa den medicin sonen behövde.
Under hela intervjun rökte hon oavbrutet och framför henne på bordet låg ett cigarettpaket.
Jag tänkte på vad ett paket om dagen kostar och hur mycket medicin man skulle kunna köpa för de pengarna.
Häromveckan påmindes jag så om den rökande arga kvinnan av min syster, som tog upp ämnet ”vad får barnen kosta?” till diskussion.
Och vad gör man inte för att få fart på en bjudning?
Jag tog med mig det högst delikata temat som dessert, till en middag nyligen, och kan lugnt säga att det som debattämne betraktat till och med slog löpsedlar och lösnummer, annars alltid säkra kort.
Det är ju skolstartstider, samtalet (allt mer högljutt) vidgades till att röra allt växande barn kostar.
Är det rimligt att förvänta sig att föräldrar ska skjuta till tusenlappar till en skidresa med klassen?
Borde man inte gå ihop alla vuxna och bestämma en gräns för vad barnkalaspresenterna får kosta?
Vore inte det enda rätta att återinföra skoluniform så att vissa barn slipper stå som töntar på skolgården medan andra glassar i märkeskläder?
Ämnet var känsligt nog att få läppar att bitas ihop, blickar att låga, knogar att vitna kring vårt bord.
Det handlar om skuld och skam, om att inte kunna ge sitt barn allt världens bästa.
Men också om att kanske kunna, men inte vilja, för dessa föräldrarna finns också, de som tycker att ”någon annan” (oklart vem) ska betala.
Av kvinnan tvärs över bordet fick jag höra att det inte är så lätt att sluta röka och att jag inte vet hur bra jag har det.
Jag kan bara svara: jo, jag vet. I min barndom flög inga stekta sparvar runt i trädgården kring vårt kedjehus.
Och nej, jag tror inte att det är lätt att sluta röka. Jag kan förstå hur starka vanmaktens bojor kan vara, hur en cigarett kan vara en uppgivenhets njutning i en tröstlös vardag.
Inget av det här förändrar dock min grundinställning: du ansvarar själv för dina barn.
Diskussionen om stora extrakostnader för klassresor och liknande är en sak.
Men den som har råd att röka har råd att köpa medicin till sina barn.
Skam vore annat.