Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Om mannen som slog är det alltid tyst

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-27

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den absolut mest tramsiga offentliga debatten i Sverige just nu är den om våld mot kvinnor. Den är helt patetiskt löjlig.

I går till exempel, läste jag en debattartikel med rubriken: "Svenska män, sluta slå kvinnor". Skriven av en imam som menade att i Koranen står det att ingen man får misshandla sin fru. Så ni andra svenska män måste sluta slå.

Annars brukar det vara tvärtom. Invandrargubbar ska sluta mörda sina döttrar. Eller så sitter ett gäng män i SVT:s Debatt (förra tisdagen) och kan inte komma vidare en millimeter från tjafs om vem av dem som ska känna skuld. De kan inte diskutera vad som ska göras. Utan VEM annan som borde göra något, VEM annan som gör fel. Eller så röstar vi på nätet om huruvida vi vill ha mansskatt eller inte och under tiden allt detta pågår i debatten så fortsätter kvinnor, och barn, att leva med våldsamma män eller harva på med sega myndigheter för att få skydd.

Under tiden anmäls 22 000 fall av kvinnomisshandel, varje år. Mörkertalen kan vi bara gissa.

Under tiden fortsätter tappra kvinnor att träda fram och berätta sin historia, om och om igen. Vi, samhället, har krävt att de gör det - dead or alive - för att vi skulle kunna börja förstå dem, varför de stannar, varför de går, hur de bygger upp självkänslan igen. Vi ser bilderna i tidningarna på kvinnan som misshandlades till döds. Vi får ta del av hela hennes levnadshistoria, var gick det fel, hur växte hon upp. Vi läser breven till mannen, tittar på bilder med blåmärken ur rättsprotokollet eller på en fotoutställning på något galleri.

Om mannen, han som slog, är det tyst. Vid några enstaka tillfällen ges han ett suddigt ansikte (det mumlas om hederskultur, alkohol eller temperament, aldrig respekterad läkare eller omtyckt fotbollstränare), annars vilar han tryggt i anonymiteten bakom notisen om "familjebråk".

Vi som inte är experter på området vet ytterst lite om varför han slår, vad som triggar, hur han känner efteråt, om han vill ha hjälp men i så fall inte söker den eller hur den hjälpen ser ut.

Vad handlar det om? Är det av hänsyn till förövaren för "det kan ju hända att man tappar kontrollen" eller "lite stryk får la kärringen tåla"? Eller handlar det också om att i takt med att vår förståelse för de mekanismer som gör att en kvinna hamnar i ett våldsamt förhållande ökar så minskar "stödet" för mannen som slår. Vi läser Gömda och Asyl och tänker "shit, det är ju förfärligt" och så börjar vi bli lite överens om att fy fan för kvinnomisshandlare. Så jävla fegt. Visst, pedofilen är värst, pedofilerna vill man ju bara ska dö men sen kommer fegisen som slår mamma medan ungarna grinar i ett hörn. Eftersom han är osynlig går det ju faktiskt bra att demonisera honom. Om han skulle träda fram kanske vi skulle spotta på honom?

I nya numret av Amelia berättar ett gäng framgångsrika, kända kvinnor om att de blivit slagna, i relationer. Det är Amelia Adamo, Gudrun Schyman, Eva Swartz, Dominika Peczynski med flera.

Någonstans finns ju de här männen som slog dem. Kan du tänka dig att de i stället hade gått ut, med namn och bild, och erkänt: "Jag slog min fru/sambo/flickvän" och berättade i vilka situationer de slog, hur de tänkte och hur de tänker nu? Slår de fortfarande? Eller har de fått hjälp?

Kanske kunde det sedan bli en affischkampanj på stan: "Vi slog också. Sök hjälp". Men nej, jag kan inte föreställa mig det. Kan en man över huvud taget bli "nykter" kvinnomisshandlare? Inte ens det är jag säker på eftersom deras röst inte hörs.

I stället får vi hålla till godo med män som slåss om vem som är en god man. En riktigt man. En som inte slår.Kan en man över huvud taget bli "nykter" kvinnomisshandlare?

Belinda Olsson