Feminism för egen vinning

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är en schizofren tidsålder, skulle ni inte säga? Feminismen intresserar fler och fler men får samtidigt sista spiken i kistan i och med Femmans lansering av nya dokusåpan ”Harem” som just feministisk. Begreppet ”queer” som utvecklats inom homorörelsen har tyvärr stora chanser att gå samma öde till mötes. Nästa dokusåpa kommer kanalchefen att förklara queer med att: ”jo, men man röstar ju bort individer liksom, inte kön”.

Jag har ändrat åsikt. Förut var jag mer så här: om man skriver i mainstreammedier om feminism så bör man tänka på att förenkla begreppen så mycket som möjligt så att feminismen slipper ur sin universitetskarantän och fler människor får chansen att informera sig.

Jag har således suddat ut ord som ”patriarkat”, förklarat ”likhetsfeminist” i en mening i mina krönikor och struntat i när jag felciterats i en intervju för huvudsaken är ju att jag nååår ut. Jag har gått med på att förenkla reportage när redaktörer velat det fastän musikskribenter tilllåts vara hur insnöade som helst.

Jag inser nu att det är fel. Inte tillgängligheten, för det är självklart att feminism ska bedrivas i mainstreammedier likväl som i tidningar som Bang eller Bleck. Men förenklingen är en del av orsaken till varför det har varit möjligt att rida på feminismen för egen vinnings skull. Då kallas också spektaklet ”Harem” för feministisk. Nej, man ska inte förenkla feminismen utan väcka människors intresse att vilja sätta sig in mer, gå till bokhandeln eller biblioteket. Tyvärr händer samma sak med queer nu och jag hoppas att queerteoretikerna är så visa att de kan hålla emot.

Detta har bekymrat mig mer än det som bekymrade journalisten Fredrik Strage i en intervju i Aftonbladet i lördags. Han gnäller på tråkheterosarna som tränger sig på homorörelsen, för att få mer action i sina liv. Jahaa. Men det finns lika många tråkhomosar så det går liksom på ett ut och vad spelar det för roll, egentligen? En del av heterosarna återfanns i Pridetåget under parollen ”Föräldrar till homosexuella” och tur var väl det. Det ska alltid klagas på nå´t (jag vet, jag vet, jag brukar också klaga). Det är samma inom feminismen. Vecko-Revyn är fel hur f-n den än ser ut, antingen är den inte på tjejernas sida eller för mycket på tjejernas sida, mediafeminister kritiseras av akademiska feminister och tvärtom, det divideras om vilka frågor som är viktigare att driva och så vidare. Då är det så befriande att uppleva Pridetåget och inse att politik kan vara så här. Kvinnor bakom slöjor med plakaten ”Inte utan min flickvän” dansar i tåget, en svart kille utklädd till påven vinkar till åskådarna, ett plakat böljar över folkhavet, med texten ”Bush och påven för barnets bästa”. Fräckt och utmanande på samma gång. Något som feminismen sällan lyckas med.

Jag fick vara med om det en gång, med Fittstim. Och det slog mig att när de äldre etablerade feministerna höll tyst så fanns det ändå de som gav oss uppmuntrande klappar i ryggen och anlitade oss att skriva i deras tidningar.

Lesbiska feminister som Mian Lodalen, Louise Boije af Gennäs (okej, hon är inte lesbisk utan bi men skrev romanen som får alla tjejer att vilja bli lesbiska: ”Stjärnor utan svindel”), Nenne på tidningen Corky, listan är längre. Tack!

Jag tror att de tyckte att heterofeministerna för en gång skull spelade i deras liga genom att ta ut svängarna och skita i killarnas bekräftelse och inte be om ursäkt. Och medan jag gick i Pridetåget befriades jag från tyngden av alla normer och lager av förväntningar vi bär omkring på, ”Belinda du tar för mycket plats, du är för högljudd det är inte de andra flickorna”.

Jag omgavs plötsligt av människor som aldrig varit norm och som just då sket i det. Och det var så befriande att jag bara ville gråta.

Att svepas bort från ”lagar” om kön och sexualitet för en liten stund räckte för att dämpa den uppgivenhet som alltför ofta infinner sig i kampen. Sedan läste jag Åsa Petersens ”Bortom Normen, om en ny sorts rättvisa” (Agora) och blev återigen glad. Det kanske, kanske ordnar sig, någonstans bortom.

Belinda Olsson