Risken för oro är högst sannolik

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har en ny grej på gång. Hädanefter skall jag bara uttrycka mig i sannolikhetstermer.

– Kommer du på festen på lördag?

– Jag skulle uppskatta sannolikheten till 1/50.

– Kan du hämta ungarna på dagis?

– Jag ger dig en mycket god prognos på 1/5 att jag kommer att göra det.

– Ska vi gå på bio i kväll?

– Jag kommer med största sannolikhet att dyka upp. Oddsen att jag skiter i det och går och tar en öl med Pelle i stället är så låg som 1/5 000, så du kan säkert gå och köpa biljetter.

Frågan är förstås hur man planerar någonting efter en sannolikhetsteori. Vad sannolikhet egentligen säger. Om den säger någonting alls. Eller om det är som Tage Danielsson skrev att ” före Harrisburg (…) och då var det ju ytterst osannolikt, att det som hände i Harrisburg skulle hända, men sen så fort det hade hänt, då rakade sannolikheten upp till inte mindre än hundra procent, så att det blev… det blev nästan sant att det hade hänt”.

Sannolikhetsteorier känns som en rätt halvsvajig pryl. En Casino Cosmopol-grej som man möjligtvis kan använda sig av för att få folk att spela en vända till på svart, men som man inte skulle vilja förlita sig på om det verkligen gällde något viktigt. Ingenting som man skulle vilja bygga några livsavgörande val på, om ni frågar mig.

Ändå är det precis det som en massa blivande föräldrar förväntas göra.

I dag utförs det en massa sannolikhetsberäkningar runt om i landet i jakten på foster med Downs syndrom. I Stockholm och flera andra landsting erbjuds numera alla gravida kvinnor över 35 år ett så kallat Nupp-test (nackuppklarningstest), ibland i kombination med ett blodprov som heter Kub. Det är ingen stor grej. Det är en by the way-grej. Det är ett test som framställs som ofarligt och som till skillnad från fostervattensprov inte innebär några förhöjda risker för missfall. Så vad

finns det att grubbla över? En snabb rundringning till dem som jag känner och alla verkar ha tänkt ungefär samma sak. Tja, varför inte. Det är inte så att det har funnits någon jätteplan. Det är inte så att folk aktivt har bestämt sig för att de absolut och inte under några omständigheter vill föda ett barn som har Downs syndrom. Det är inte heller så att de har vetat vad de vill göra om testet skulle visa på förhöjda risker. Man har bara gjort det, övertygad om att det säkert kommer att visa att allting är bra, och sedan har man suttit där med resultatet.

En i bekantskapskretsen fick beskedet ”förhöjd risk” från en skärrad läkare och siffrorna 1/100.

En annan fick beskedet ”oerhört hög risk” och siffrorna 1/8.

En tredje fick beskedet ”låg risk” och siffrorna 1/18 00 bara för att strax efteråt få beskedet att blodprovet å andra sidan visade en ”mycket hög risk” på 1/30 av en läkare som förklarade att det var omöjligt att veta vilket av testerna som var mest tillförlitligt.

1/8 eller 1/5 000? En sannolikhetsberäkning för något som redan är ett faktum. Fostret finns, friskt eller sjukt, och Gud, ödet, alternativt naturen ger blanka fan i om den svenska sjukvården har gett de blivande föräldrarna höga eller låga odds.

Under det senaste året har de tre kvinnorna fött fram tre helt friska barn. Ingen av dem gick vidare och gjorde fostervattensprov eftersom ett fostervattensprov i sig innebär en risk på 1/100 för missfall. I stället genomgick de tre ovanligt oroliga graviditeter.

Så vad är det vi sysslar med? Är det en bra idé att använda sig av en urskiljningsprocess som påminner om en Keno-dragning i Visby. Ska samhället jaga foster med Downs syndrom över huvud taget, och om samhället nu gör det, ska jakten baseras på beräkningar som ogenerat lutar sig mot sannolikhetsteorier? Information som utger sig för att vara information, trots att den är icke-information som det är omöjligt att fatta några som helst rationella beslut utifrån.

Lena Sundström