Mauds bonus raserar bolagen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Näringsminister Maud Olofsson överväger att återinföra bonusprogrammen i de statsägda bolagen för att sålunda göra dem attraktiva för duktiga direktörer stadda i karriärklättring.

Minister Olofsson har sannolikt haft så mycket att stå i under alliansens två år långa valrörelse att hon inte har observerat att bonusprogrammen ifrågasätts allt mer i den internationella företagsvärlden.

Trenden är avveckling av sådana system därför att de inte tjänar sitt syfte - att motivera de bonusberättigade företagsledningarna till kraftprov utöver det vanliga företaget till fromma.

I själva verket fungerar de som demoraliseringsprogram ägnade att destruera såväl samvete som omdöme hos dem som hamnat under deras infytande samtidigt som de tappar företagen på ohyggliga mängder pengar.

De svenska Skandiadirektörerna, som till sist inte hann sköta sina arbeten därför att de ständigt måste sammanträda i sin hårt ansträngda belöningskommitté, var inga avvikande uppenbarelser på den internationella företagsmarknaden utan skolexempel på vart ett i grunden sjukt system leder relativt snabbt. Inrättar man belöningssystem som inte är knutna till konstaterbara prestationer utan till oberäkneliga rörelser i en marknads gruppdynamik, rörelser vid namn börskurser, inträffar obevekligen att de höga direktörerna, i stället för att grubbla över innovationer i produktionen, lägger ned mer och mer energi på att med konstgjorda medel hålla uppe börskurserna - i varje fall tills det är dags att mjölka ut bonusen.

Därefter koncentreras uppmärksamheten på att lägga upp nya bonusprogram.

Detta mönster har faktiskt blottlagts och analyserats av ekonomijournalister på tidskriften Economist och på andra internationella finanstidningar som inte har intresserat sig särskilt för Skandia och ännu mindre för Lars-Eric Petersson.

Vad de har upptäckt är följaktligen ett systemfel och inte någon avvikelse från bonusprogrammens mål och mening, förorsakad av skrupelfria individer.

Det är inte tu tal om att duktiga chefer som rekryteras på en konkurrensutsatt marknad ska ha bra betalt, också i statliga bolag.

Tycker man att de har särskilt grannlaga uppgifter att ta sig an och finner de behov av att samla ett kompetent och hängivet team omkring sig kan det vara motiverat att ägarna inrättar något vältyglat belöningssystem som uttryckligen knyts till definierad prestation men som inte utgör någon enorm ökning av inkomsten vid sidan av lönen.

Däremot finns ingen anledning att vare sig återinföra eller vidmakthålla den från USA importerade börskursanslutna storsvindeln som bland mycket annat har lett till nya snuskiga inkomstklyftor i hela västvärlden.

Vill man uttrycka sig litet tillspetsat kan man säga att de bekymmer Fredrik Reinfeldt fick med sin regeringsbildning har en viss upprinnelse i den tudelning av Sverige som bland annat bonussystem och annan generering av omåttlig rikedom för somliga har fått till stånd. Instängda i en ganska exklusiv värld av välmåga reagerade varken regeringsbildaren, hans rådgivare och de tilltänkta ministrarna på hur utmanande deras livsstil var i förhållande till resten av befolkningen i den nation de valts att leda.

Personligen tycker jag att det vore dags för nya kvastar att sopa i företagsvärlden och dess värderingssystem. Bygg belöningssystem som inte vädjar till naken girighet utan till trängtan efter utmaningar, till viljan att utvecklas personligen, till önskan om att göra ett hederligt jobb att vara stolt över.

Alltihop naturligtvis till en lön och ekonomisk ersättning som svarar mot den personliga investeringen i kvalificeringen för toppjobb men likväl till summor man med ett oförvanskat samvete i behåll offentligt kan försvara.

Yrsa Stenius