Folk i Avesta vill se monstren

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kommer man till Sala är det inte långt till Avesta. Men man måste veta vilken väg man ska ta. De är stolta över sin silvergruva i Sala. Det förstår man redan någon mil i förväg. "Välkomna till silverstaden" står det på ett litet märkligt hus.

Tack.

Men Sala har mycket annat att vara stolt över. Antar jag. Det enda jag kan komma på just nu är Lena Hjelm-Wallén. Hon lämnar riksdagen i år, efter trettio års tjänstgöring.

Tack för det också.

Det Sala inte verkar vara stolt över är att det är nära till Avesta. Om man vet vägen. Jag fick det intrycket i alla fall.

Låt mig först säga att jag har en kartbok. Kungliga automobilklubbens senaste utgåva. Bättre utrustad kan man inte vara. Men om senaste utgåvan av KAK:s vägatlas ligger kvar i bilen, som hastigt dog för en vecka sedan, kunde man vara bättre utrustad. Visst är det roligt att hyra en PT cruiser, men det hjälper inte när handskfacket är kartlöst.

Löst på allt, förresten. Tomt och noggrant rentorkat. Då måste man stanna i Sala och fråga om vägen. Raststället, hette det, och tjänstgörande rastställevärd stod i telefon och kontrollerade en beställning på majonnäs. Det lät som om majonnäs är populärt i Sala.

- Ursäkta, men vilken väg ska man ta för att komma till Avesta, sade jag.

Så långt gick det bra.

- Åk mot Mora.

Det var nu jag gick över gränsen. Med Salamått mätt.

- Hur lång tid tar det, på ett ungefär?

Vi var lite sena till en konferens om genetik och kloning och man vill ju inte vara oartig i sådant sällskap. Det blev tyst. Inte länge. Bara sådär så att man förstod att tystnaden betydde något.

- Vet inte.

Och sedan, med eftertryck:

- Det var mycket länge sedan jag var där.

Att förutsätta att någon kan ha varit i Avesta är tydligen lika oförskämt som att förutsätta att de varit på en lägre rangens bordell. Åtminstone gentlemän emellan. I Sala.

Jag tyckte det var konstigt. Men så körde vi in i Avesta. Där satt det en skylt på en lyktstolpe: "Fem monster ni ej sett förut" stod det. Om man är på väg till en konferens om kloning är det läskigt att läsa sådant.

Salaborna kanske helt enkelt är rädda. Och man borde nog ha lyssnat lite bättre på dem.

Eller kanske inte. För sedan förstår man att monster, för de invigda, betyder monstertruckar. Gigantiska lastbilar som kör över och krossar vanliga bilar. Folk betalar för att få se det. I varje fall i Avesta.

Märkligt, men ofarligt.

Jag vill bara berätta det för Salaborna, om de skulle undra.

Det tar förresten en halvtimme från Sala till Avesta. Och det finns inget att vara rädd för.

Johan Hakelius