Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Moskva tror inte på politik

Uppdaterad 2016-04-27 | Publicerad 2016-04-26

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

MOSKVA. Putin behöver inga fängelser fyllda med oppositionella och han behöver inga arbetsläger. Det finns snyggare sätt att göra sig av med dem som säger emot, motstånd kan malas sönder.

Följ ämnen
Ryssland

Jag kommer från en intervju med en kvinna som var så trött att hon långa stunder lutade sig över bordet och stödde huvudet med vänster hand.

Jag kommer till ett möte på ett kafé med en energisk man som samma dag dömts för olaglig demonstration, som sedan två år står under utredning misstänkt för att ha förskingrat från sitt eget parti, en misstanke han fnyser och skrattar åt, och medan vi sitter och pratar kommer ett sms om att polisen just i denna stund gör husrannsakan hos en av hans partikamrater.

Välkommen till Moskva.

Får inte demonstrera

Det finns ett samband mellan den trötta kvinnan och den energiske mannen. De befinner sig i opposition till president Vladimir Putin.

Kvinnan heter Alexandra Polivanova och är anställd på Memorial, en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter och utreder brotten under kommunisttiden. Mannen heter Nikolaj Liaskin och är ordförande i Moskvaavdelningen för Progresspartiet.

Liaskin beställer in en kanna havtornsté. Mycket vitaminer, säger han, det gäller att hålla sig frisk på våren.

– Några av våra medlemmar demonstrerade utanför Duman (parlamentet) mot korruptionen som avslöjades i Panamapappren. Jag får inte delta i demonstrationer så länge polisen utreder mig för andra brott. Så jag stod en bit bort och tittade. Polisen grep mig och sa att jag demonstrerade. I dag dömdes jag till 10 000 rubel (1400 kronor) i böter.

Servitrisen kommer med téet. Liaskin, en ganska satt 33-åring med glad och nyfiken blick, häller upp i ett glas och tar en försiktig klunk.

Godkänns inte som parti

Om någon undrar hur många procent Progress fick i senaste valet är svaret: noll. Progress har fört en långvarig och seg strid för att få registrera sig och godkännas som parti.

– Vi måste ha avdelningar i minst hälften av Rysslands regioner och avdelningarna måste ha minst tio medlemmar. De ska fylla i ansökningar om att få bilda parti till de regionala myndigheterna. I en region fick vi tillbaka pappren för att de hade för bred marginal, andra regioner returnerar ansökningarna därför att vissa ord inte varit kursiverade.

Han tar en försiktig klunk till.

– Sedan ska vi ha ett möte i Moskva där vi överlämnar godkända ansökningar från regionerna till justitiedepartementet. Så långt har vi inte kommit. Vi ska klaga hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Ett par kvinnor sitter med huvudena tätt ihop och talar lågmält. Mannen bakom oss arbetar med datorn. Folk kommer och går, servitriserna jäktar. Det surrar av liv. Men det Liaskin beskriver är en stat som anstränger sig för att en del av livet ska huggas bort: arbeta, roa er, gör affärer – men ingen politik.

Utreds för förskingring

Ledaren för Progress är antikorruptionsbloggaren Alexej Navalnyj, Rysslands kändaste oppositionspolitiker sedan Boris Nemtsov sköts på en bro nedanför Kremls murar förra året. Navalnyj är dömd till 3,5 års villkorligt fängelse för förskingring från ett ryskt dotterbolag till kosmetikjätten Yves Rocher. Att Rocher säger att det inte alls är bestulet struntade domstolen i.

Navalnyjs bror sitter i fängelse, ett slags gisslan.

Liaskin är också misstänkt för förskingring. Men precis som i fallet Navalnyj har åklagaren inte funnit någon som påstår sig ha blivit lurad på sina pengar, säger Liaskin.

– Jag skötte Navalnyjs kampanjkassa inför borgmästarvalet i Moskva. Sympatisörer satte in pengar på ett konto som jag ansvarade för. Polisen säger att 100 miljoner rubel är borta. De har kallat bidragsgivare till förhör och frågat om de har ekonomiska anspråk på mig. Hittills har de inte hittat någon.

”Gjorde husrannsakan”

Liaskin tror inte att polisen vill få ett slut på utredningen. Så länge den pågår, två år hittills, får Liaskin inte lämna Moskva eller delta i demonstrationer.

För att inte tala om det psykologiska trycket.

– Klockan sex på morgonen gjorde de husrannsakan hos mig, mina föräldrar, svärföräldrar och gravida syster.

Han är ingen heltidspolitiker utan driver en reklambyrå med 17 anställda. Kunder och samarbetspartners har fått besök av säkerhetspoliser som förklarat att Liaskin är en landsförrädare.

– En del har avslutat samarbetet, andra fortsätter.

Progress har blygsamma 1500 medlemmar i hela Ryssland, varav 250 i Moskva. Det är den kanske viktigaste oppositionella rörelsen i Ryssland vilket säger en hel del om landets politiska liv.

Vad vill ni?

– Oberoende domstolar, fria media, förenklade regler för företag och större självständighet för regionerna. Som det är nu sitter Moskva på alla pengar och fördelar dem efter lojalitet.

En ny klunk té följd av ett leende.

– Vi vill ha normala europeiska värderingar.

Beskriv Ryssland.

– Ett trött samhälle som inte tror på något. Lättlurat. Det som sägs på tv anses vara sant.

”Processerna slukar all tid”

Sedan träffar jag kvinnan som är så trött att hon lutar huvudet i handen. Alexandra Polivanova på Memorial.

– Hela tiden pågår olika processer. De slukar all tid.

På Memorial i Moskva finns två avdelningar, en arbetar för mänskliga rättigheter och den andra för upplysning om brotten under kommunisttiden.

Den första avdelningen är av myndigheterna stämplad som "utländsk agent", den andra arbetar med historiskt upplysningsarbete i skolor bland annat.

– Men de är rädda för att samarbeta med oss. På TV har man sagt att Memorial är ombud för amerikanska CIA.

Hon rätar upp sig från bordet.

– Skolorna blir oroliga för att ha med oss att göra. För några veckor sedan öppnade vi en utställning om läroböcker i historia. Vi visar hur olika länder har olika syn på samma händelser. Massakern i Katyn, till exempel, där Stalin mördade de polska officerarna. Eller hur man beskriver annekteringen av Baltikum efter andra världskriget. I Baltikum kallas det ockupation men inte i ryska läroböcker.

Hon visar utställningen. Bilder på skärmar.

– En lärarinna i Obninsk, det är en liten stad 100 kilometer från Moskva, hörde av sig och ville ta hit sin klass. Hon vågade inte berätta för rektorn och eleverna visste inte riktigt vart de skulle. De var här tidigare i dag.

Alexandra Polivanova lyser upp.

– Det var så lyckat! Ungdomarna var så vetgiriga och ställde så bra frågor.

”Viktigt för regeringen”

Nere i källaren är Memorials andra utställning, om författaren Varlam Sjalamov som satt i läger i sammanlagt 20 år under Stalin. Fler bilder på skärmar, en gammal östtysk skrivmaskin, några brev.

Jag tänker den självklara frågan. Hur kan lite bilder på några skärmar vara värt mödan för regimen att trakassera, konstruera juridiska labyrinter och långsamt men obönhörligt kväva oberoende röster?

– Det är viktigt för regeringen att medborgarna inte ser logiska samband, till exempel mellan ockupationen av Krim och Rysslands dåliga ekonomi. Det finns undersökningar som visar att folk tror att det är Barack Obamas fel att vi inte har fransk ost i affärerna längre. Det är viktigt för regeringen att kunna manipulera allmänheten medan Memorial arbetar med logiska samband, att skeenden har sin logik, även historien.

Ute börjar ett tungt regn falla. Alexandra Polivanova sätter sig vid sitt överbelamrade skrivbord.

– För regeringen är det viktigare att medborgarna tycker att det sovjetiska imperiet var bra bara för att det var stort. Alla var rädda för oss. Och nu är vi stora igen för vi har tagit tillbaka Krim.