Sluta klaga - ta chefens plats
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-07-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När jag var liten åkte jag skolbuss varje vardagsmorgon. Det var en tid utan bomber, men inte utan rädslor. Aktade mig för att sitta längst bak där de stora och tuffa höll till. Tyst, råttfärgad och kaninhjärtad satt jag alltid på samma plats, fjärde raden på höger sida. Alla andra satt också på sina platser. Ordningen rubbades inte ens av juluppehåll eller sommarlov. Första dagen tog man det säte som var ledigt och höll sig sedan till det. Detta händer överallt. Bussen, fikarummet, aulan och till och med runt det egna köksbordet. Jag skulle kunna kalla det för en orubblig ordning om jag ville. Människans inneboende önskan om struktur och trygghet.
Upprördheten blev stor när jag nyligen skrev att klassamhället var dött. Det finns ju visst, sa de som inte höll med. En man mejlade mig gång på gång. Han visste med all säkerhet att klassamhället fanns för han hade tre examina och en doktorstitel. Och jag var obildad, precis som alla andra journalister. Han skickade mejl halv fem på morgnarna, för jag hade ju så fel. Fast för mig är det som skolbussen. Man sätter sig på sin plats. Inte en plats man blivit anvisad eller tilldelad, utan en som man tagit själv. Första bästa. Och så sitter man där som ett fån och önskar att man satt någon annanstans. Men det är skillnad på vilja och önska. Man önskar sig smal men vill inte lägga om kosten. Önskar en annan man eller fru, ett annat liv, annat jobb, men utan förändring. Vad hindrar? Strukturen? Nej, snarare den egna fegheten.
Man kan skylla på att det måste vara så. Som det alltid har varit. Att några kanske blir sura om man tar "deras" plats. Men till syvende och sist handlar det om en själv. Man nöjer sig. Inget fel att vara nöjd och glad. Men det är illa om man sitter på sin plats och gnäller. Muttrar att det är klassamhällets fel. Eller patriarkatets. Andras illvilja. Visst finns det strukturer, det ska jag inte motsätta mig, men borde de respekteras eller negligeras?
Är man outbildad, lågavlönad eller missnöjd kan det ju bero på att man inte har vågat byta plats i tillvaron. Så är det också med klassamhället. Och patriarkatet, eller matriarkatet för den delen. Det är som Gud. Gud finns om man tror på honom. Tror man inte så finns han inte. Det enda man riskerar att förlora är livet i evighet. Själv tycker jag att en medellivslängd på 82,7 är gott nog.
Om man inte får det jobb man sökt kan man få för sig att det är för att man är kvinna/svart/bög/jude/same eller någon annan pittoresk minoritet. I vissa fall söker man inte ens det jobb man vill ha för att man redan i förväg har bestämt att det är lönlöst. Man skyller på starka strukturer och bildar kvinnopartier i ren frustration. Men kanske är sanningen enklare än så. Kanske hade man helt enkelt inte det som krävdes. Och handen på hjärtat, varför finns det så få kvinnor i de stora bolagsstyrelserna? Har alla de som klagar verkligen sökt jobbet och fått nej eller bara bestämt sig för att livet är allmänt orättvist?
Byt plats, säger jag. Det är inte så lätt, brukar man svara. Men just så lätt är det. Det är bara så förbannat svårt att fatta beslutet. Byt säte i bussen. Sätt dig i chefens stol i matsalen. Säg upp dig och flytta. Det värsta som kan hända är att en ännu räddare besserwisser ropar att "Så kan du väl inte göra." På det finns bara ett svar: "Jag gjorde det just."
Själv vågade jag aldrig byta. Jag satt där på det skrangliga sätet vid fönstret på fjärde raden i tre år. Följande tre satt jag på en ungefär lika usel plats i en annan skolbuss på väg till en ny skola. Det tog många år att gå emot min egen rädsla. Men när jag väl kom mig för, insåg jag att ingenting ont hände. Jag fick bara det jag ville ha. En bättre plats, en annan utsikt. Och det var applicerbart på allt. Visst kan det kännas otryggt ibland, men hur det känns är aldrig intressant. Däremot hur det är. Är det ristat i sten att man inte får byta plats?
Så jag säger det sakta en gång till: Klass? Knappast. Det är bara någonting att skylla på. Patriarkat, samma sak. Tro på det och det finns där. Ignorera och det mister sin makt över dig. Det finns bara en sak att kämpa mot, och det är det lilla ettriga kaninhjärtat i bröstkorgen. Allt annat är svepskäl.