Misshandel av kvinnor ett delat missbruk

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag möter dem då och då. Grannarna vägg i vägg som pucklade på varann så blodet stänkte i trapphuset. Klasskamraten som blev anklagad för otrohet så fort hon inte var tillgänglig på mobilen. Granntanten på landet som mördades för att hon ville skiljas.

”Gå vid första slaget” är en gammal slogan, men alla som har befunnit sig där vet att det är nästintill omöjligt. Mig tog det sju år, andra har stått ut betydligt längre.

”Det är inte kvinnans fel”, trummar man ut. Visst, en dysfunktionell relation gör ingen skillnad på fattiga, rika, välutbildade, dumma, smarta, starka eller svaga. Den skiljer inte ens på kön. Våld finns även i samkönade relationer och många killar har vittnat om tjejer som misshandlar både verbalt och fysiskt.

Kvinnan ska inte känna skuld för vad hon har hamnat i. Däremot har hon ansvar att ta sig ur och skona eventuella barn. Att göra sig själv illa är en sak men att låta barnen ta skada i en atmosfär präglad av hot och våld borde betraktas som barnmisshandel utförd av båda parterna. Och samtidigt – att stanna kan vara den enda kontroll man har. Går man så dör man.

Artikelserier som Aftonbladets ”153”, om kvinnor som mördats av sina män, är problematiska för att de förstärker bilden av kvinnan som offer. Ett offer är passivt och avkrävs inget ansvar. Visst ska man stärka kvinnors självkänsla, men männens då?

Kvinnofridslinjen finns för de slagna, men borde det inte finnas en linjen för dem som ligger i riskzonen att bli misshandlare? Skulle ingen ringa? För att de är besatt av ondska? Handlar det inte mer om det fysiska styrkeförhållandet än att alla män är talibaner? Om det så ringde en gång i månaden vore det värt det. Fokus, resurser och preventiva åtgärder borde också läggas på den som riskerar att bli förövare därför att det om något gynnar partnern.

En vän sa: ”Jag älskar honom och de enda jag hatar är personer som finns omkring som inte säger någonting. Jag hatar inte honom. Jag hatar mig själv.”

Hon älskade honom av en enda anledning: Han hindrade henne från att träffa den hon hatar mest – sig själv. Och han älskade henne för genom henne fick utlopp för sitt självhat. Man kan bli beroende av ett våldsförhållande eftersom det erbjuder distraktion och blir till ett ömsesidigt missbruk när rädslan att möta sig själv är större än rädslan för partnern.

En kvinna skrev i ett brev: ”Du ska veta en sak: Jag tyckte att det var skönt när jag äntligen efter många år fick en synlig skada i ansiktet. Du ska också veta: Alla godtar en dålig ursäkt. Folk viker undan med blicken när de ser mig.”

Ibland vill man få stryk för att det matchar bilden av en själv som usel men också för att det gör en bättre än den som slår. Det finns ett överläge i att bli slagen. Kvinnan kan provocera för att väntan på nästa slag är olidligt och innebär mer ångest än slaget i sig. Man vet att - men inte när - smällen kommer. Att få huvudet dunkat i väggen gör ont men ångesten släpper en stund. Hon vill ha stryk därför att just då är nästa misshandel som mest avlägsen. Men ”vill” är ett vanskligt ord för man kan inte tala om vilja i sådana här sammanhang.

Våldsrelationer kan liknas vid krigstillstånd. Stressen är konstant och så hög att man alltid har tunnelseende och ingen av parterna är vid sina sinnes fulla bruk.

Så vad göra om man hör skrik och dova dunsar? Uppmärksamma och säg hej. Prata. Låna en kopp socker. Passa katten. Säg åt dem att de är dumma i huvudet. Få dem att skämmas, för skam kan – tvärtemot vad man brukar hävda – få en människa att reagera och agera. Locka eller skräm dem ur sin sjuka låtsasvärld där det är normalt att bli halvt strypt för att man glömt ställa in mjölken eller anklagad för att ha legat med grannen när man varit i affären tolv minuter i stället för tio.

Gör vad som helst men vik inte undan.