Nanooligarkerna är de superrikas proletariat
Jag har aldrig loggat in på Facebook, Twitter eller Instagram och har loggat ut från tv och en hel del tidningar, så ni får ursäkta om det här är ett uttryck som ni svängt er med i månader. För mig var det nytt.
Nano-oligark. Eller kanske nanooligark, om man inte räds o:n i ylande följd.
Nano, som i väldigt litet. Oligark, som i en av storfräsarna.
En nanooligark är en rysk affärsman som inte förmått lägga under sig en hel landsända med oljekällor, eller stoppat på sig ersättningen för ett halvdussin privatiserade, större statliga företag. En nanooligark har bara lyckats skrapa ihop ett par hundra miljoner, sådär. Det räcker till några fräsiga bilar, en mellanstor båt, ansiktslyftningar och nya bröst till valda familjemedlemmar, samt en hyfsad herrgård, men inte mycket mer.
Nanooligarkerna är de superrikas proletariat, spiggen i pengahavet.
Begreppet användes i ett vanligt samtal. Det var inte avsett att tas för en lustighet. Det levererades och mottogs utan glimtar i ögonen och roade näsfnysningar. Det var helt enkelt en beskrivande term av en grupp personer som behövde beskrivas.
Jag tror att det är mitt nya favoritord.
Vissa ord är som jättelika kartor. De levereras snyggt hopvikta i återhållsam anspråkslöshet. Men så vecklar de ut sig och det visar sig att de beskriver ett helt landskap i full exotisk prakt. Nanooligark är ett sådant ord. Det finns lager efter lager av maktrelationer, samhällsomvandlingar, förväntningar, häpnadsväckande normalisering och absurditet att veckla ut.
Tror ni till exempel att nanooligarker känner sig misslyckade? Är de bittra över att lyckan bara lett, inte gapskrattat, mot dem? Eller betraktar de sig som ett slags samhällsbärande medelklass bland förmögna? Hyser de i sådana fall ett lätt förakt för vulgära miljardärer, som inte kan nöja sig att leva som vanliga, enkla mångmiljonärer?
Det är en hisnande känsla att leva i en värld där ett ord som nanooligark kan höra till den vardagliga verktygslådan. Det upprör säkert folk med harmset uppfostrande läggning. Själv känner jag snarare förtjust förundran. Världen ser ännu en aning märkligare ut än den gjorde innan jag hört ordet.
Precis som kartor: Vissa ord är omöjliga att vika ihop igen, när de väl vecklats ut.