En del får aldrig jobb, andra drar in miljoner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En nära släkting till mig, som förfogade över både ett adligt familjenamn och en genom äktenskap förvärvad förmögenhet, blev regelmässigt rosenrasande om jag omtalade henne som representant för den finlandssvenska överklassen.
Saken blev inte bättre av att jag villigt tillstod att även jag själv i grunden tillhörde samma klass. Visserligen var min familj ständigt pank men ändå pank på en ganska tillfredsställande levnadsnivå.
Vi är ingen överklass, fräste min släkting ilsket - med en viss rätt, fast fel ändå.
Förbinder man begreppet överklass med exempelvis den ryska eller franska aristokratin med dess övermätta dagdrivarliv, hade min släkt mycket litet med överklass att göra.
Men menade man med överklass den socialgrupp i Finland som i jämförelse med andra socialgrupper förfogade över mest materiella resurser (hos många men inte alla väsentligen ärvda) och hade tillträde till samhällets gräddhylla i många bemärkelser så rådde ingen tvekan:
Vår överklassbakgrund kunde varken min släkting eller jag själv förneka.
Varför blev då min släkting så oerhört provocerad av att jag påpekade detta med överklassigheten?
Jag tror det har med ett slags dubbel bokföring att göra.
Jag tror att min släkting, som var en tänkande, reflekterande och läsande person, höll sig med uttalade jämlikhetsideal på ett individuellt plan: Ingen människa är förmer än någon annan. Samtidigt utspelade sig hela hennes liv i ett klassamhälle där hon tveklöst tillhörde de extremt gynnade.
Hur förhålla sig till en sådan motsägelse? Den enkla lösningen är att försöka blunda för klassamhället. Det lät sig göras därför att överklassen i Finland aldrig har prålat med sin ställning.
I Finland som i Sverige har överklassen i själva verket för egen del hyllat samma sociala principer som de predikat för andra: Man ska utbilda sig, skaffa sig ett yrke, arbeta och behandla andra människor med respekt oberoende av varifrån de kommer och vad de gör.
På ett personligt plan har man hållit sig med jämlikhetsorienterade ideal. Det har varit tillräckligt som ideologiskt alibi för att vägra ta notis om att samhället präglas av strukturer som reproducerar klasskillnader, hur mycket klassresor än ger exempel på motsatsen.
Min släkting och hennes vägran att erkänna fakta rann mig i hågen när jag har följt de nya moderaternas idédiskussion.
De nya moderaterna säger sig ha lagt sig till med det skötsamhetsideal som en gång präglade den gamla socialdemokratin: Folk som kan arbeta ska arbeta, samhället ska komma de svagaste och mest behövande till mötes, vård vid sjukdom får aldrig bli en plånboksfråga.
Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder retar sig över att hans nymoderata kamrater kallar detta för arbetarmoral. Dessa principer ska betraktas som ett historiskt idéarv som borgerligheten numera tar vara på, menar Linder.
Linder får kalla dessa självklara sociala principer för vad han vill. Ingen vettig människa kan rimligen vara emot dem, knappast ens en dum socialdemokrat.
Dessa värderingar blir kontroversiella först när de sätts in i ett klassperspektiv: Även vårt moderna samhälle är präglat av strukturella orättvisor som föder goda och onda sociala cirklar. Somliga är underprivilegierade på alla sätt och har svårigheter att finna arbete hur de än söker. Andra är överprivilegierade och håvar in miljoner utan att egentligen arbeta alls.
Frågan om hur samhället med sitt skatte-, bidrags- och socialförsäkringssystem ska kunna motverka dessa cirklar så att skillnaderna i olika samhällsskikts förutsättningar utjämnas, det är den som skiljer ideologierna åt.
Men det ser inte nymoderaterna. För de som njuter klassamhällets frukter ser inte klassamhället.