Hellre slampor än nunnor i mat-tv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Två kvinnor. Båda jobbar med mat. Den ena lagar maten och den andra bryr sig om hur kroppen ser ut när maten är uppäten. Den ena är präktig som en nunna, den andra tuff som en rökrutebrud.
Jag tänker på Sara Begner i ”Saras kök” på SVT och Anna Skipper i Treans ”Du är vad du äter”. Jag har väldigt svårt för den präktiga Sara. Det är något med präktiga människor jag går igång på, på ett negativt vis. Måste vara min egen slarvighet som spökar. Jag kanske känner mig outtalat anklagad. Sara menar nog väl egentligen med sin genomgående nyttiga, organiska, ekologiska mat. Sina hembakade pumpabröd och söndagsbruncher. Jag tror att programmet är tänkt att tilltala barnfamiljer.
Den nya mamaidolen Ann Söderlund är Saras sidekick. Ann gör sitt bästa för att balansera Saras ”Friskis och Svettis-humör” med sin varumärkta bohemchicka slarvstil men det går så där. Problemet är att man bara får dåligt samvete av Sara och det är inte så lyckat. Sara är för hurtig. Alldeles för perfekt. Hon är en sådan person som jag inbillar mig gör allt så himla bra och ställer så höga krav på sig själv att när det blir fel måste hon låsa in sig på toa-letten och skrika tyst i näven.
De flesta barnfamiljer jag känner orkar kanske festa till det lite på helgerna men annars är det genomgående halvfabrikat, eller barnmat på burk som gäller under stressade veckor. Folk hinner inte. Orkar inte. Vill inte. Man försöker som sagt. Man får till det en eller två dagar i veckan. Men Sara vill mer än en eller två gånger i veckan. Hennes mat är en livsstil. Hennes söndagsbrunch är inte några ihopslängda ägg om vi säger så. Men man måste ju hinna med livet medan man odlar sin livsstil också.
Då är det lyckosamt att det finns fler slampor än nunnor i matvärlden. Anna ”Du är vad du äter” Skipper till exempel. Med djupa urringningar och stenhård attityd gör Anna entré hos sina livrädda offer. Anna är också hurtig fast på ett annat sätt. Hon är lite mer psykohurtig. Hon pratar om hur farligt det är med mikrovågsstrålning men ser själv ut som om hon har årskort på solariet. Hon klappar elakt si
na offer på deras vita dallriga magar och säger: ”Men ser du själv, ser du i spegeln hur du ser ut.” Det är brutalt och jag borde ju hata henne. Varför tycker jag i stället att hon är skön?
Jag tror det är av samma anledning som med de brittiska stilpoliserna Trinny och Susannah. De klär sig nästan lika fult som den de ska göra om. Och Anna Skipper är inte modellsmal direkt. Det blir aldrig elakt eftersom bara perfektion är riktigt elakt. Som om stilpoliserna hade letts av Kate Moss, fatta hemskt. Och Anna Skipper ser lite härligt dekadent ut. Som någon som gärna slår klackarna i taket.
Hon är mat-teveprogrammens korsbefruktning mellan Tina Turner, Linda Rosing och tanten i bamba (skolmatsal på göteborgska). Och flera av varandra oberoende källor har sagt till mig att de har sett Anna Skipper ute, när hon festat till, och vet ni vad de berättar. Anna Skipper feströker! Ha ha.
Vad är mikrovågor mot alla de tusen farliga gifterna i cigaretter, Anna darling!
Sara däremot, har ingen sett på stan. Jag tror inte Sara går på klubb. Jag tror inte Sara feströker. Jag tror tyvärr att Sara lever väldigt mycket som hon lär och det är just det som är så tråkigt. Människor som inte hycklar. Inte ljuger. Inte väljer fel.
Jag står inte ut med människor som inte släpper ut sitt svarta os utan hela tiden gömmer sig bakom hembakat pumpabröd. Framför allt blir det inte bra teve. Jag menar, på ytan verkade Mat-Tina präktig men hon var ju den största syndaren av dem alla. Hon använde grädde i maten – och folket älskar henne fortfarande.