Jag trogen? Nej, jag vill ha en ny gubbe
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-09-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har aldrig varit den trogna typen. Framför allt inte politiskt. Det är inget konventionellt förhållande. En livslång relation, men vi är inte ihop.
Det är mindre än ett år till riksdagsvalet och partierna positionerar sig. Fi ligger i startgroparna, Reinfeldt äter bullar hos Hägglund, alla ler breda leenden för att försäkra mig om att de vill mitt bästa. Bara Persson uppför sig som om han har segern i en ask i byxfickan närmast nya höften. Jag förstår honom. Han sitter i en ypperlig position; vinner han är det trevligt, får han gå blir han godsägare på heltid.
Förr visste man vilka som var goda. Hjärtat sitter som bekant till vänster. Vänstern var solidaritet och att hjälpa andra utan egoistiska baktankar. Arbetare var socialdemokrater eftersom det innebar folkhem och förståelse, och högern var bara kall, hagalen, hård och kostymprydd.
I dag är det uppochnervända världen. Vänstern har blivit konservativ. Så fort någonting är roligt ska det förbjudas med hänvisning till att det kan finnas svaga stackare som inte klarar att hantera det. Man ser upp till sig själv men ner på "de svaga". Det kallas medlidande men är bara tillbakahållen överlägsenhet. Klassiskt "vi och de"-tänkande. Klassisk mobbningsteknik.
"Hur kan du skriva så blått i en sossetidning?" är den vanligaste fråga jag får. Det här är en arbetartidning, men jag minns inte sist jag mötte en arbetare som var sosse.
Många hantverkare och kroppsarbetare sliter i dag häcken av sig i sina små företag. Det är långt ifrån bilden av den onde fabrikören. Som egenföretagare har de väldigt lite att hämta hos socialdemokraterna. Det är alltså moderater av nöd som läser Aftonbladet i dag.
De bidragsberoende röstar på Persson. De "svaga" och sjuka likaså. Överkvalificerade akademiker som inte matchar arbetsmarknaden. Och kulturarbetare, icke att förglömma. Enligt SCB gick det offentliga ekonomiska stödet till svensk kultur lös på 17, 4 miljarder kronor år 2002; 8 miljarder från staten, 1, 7 från landstinget och 7,6 från kommunerna. Klart att man röstar så att man får vara med på den tårtan.
Undrar vem och vad som gör folk inkapabla att tro att de kan klara sig på egen hand. Jag leker med tanken att Göran Persson behöver de behövande för att stanna på topp. Han beordrar 55000 låtsasjobb som blir 55000 hoppfulla röster på rött. Det är svårt att våga bita den hand som föder.
När bland andra Linda Skugge nämnde att det numera är hippt att vara höger kom genast mothugg. Inte av arbetare dock, utan av akademikersossar. Väns-terns herrefasoner visar sig igen. För när pöbeln har blivit blå ska den kväsas.
Och högern är inte ett dugg bättre. Den har inte vågat bli den goda föräldern som ställer krav och sätter gränser. Som rakt ut säger att man främst har ansvar att se till att klara sig själv och dem man satt till världen. Att barnbidrag är en tydlig markering att föräldrar inte är vuxna individer.
Att det inte bara finns mänskliga rättigheter utan även mänskliga skyldigheter. Högern litar ännu inte på medborgaren. De har inte förtroende och re-spekt för människors egna val. Hela den svenska politiken består av ett gäng rädda och mjäkiga curlingföräldrar som vingklipper och förminskar oss.
Respekt måste vara ömsesidig, annars är den något annat. Därför har jag ingen respekt för något system.
Mitt centraleuropeiska ursprung lät mig på nära håll följa hur den polska kommunismen tacklades i sitt slutskede. Jag vet att man kan vara respektlös även med fara för liv och lem. Polacker var okuvliga trots att milisen då och då klådde upp och slog ihjäl.
Så varför är vi så kuvade här? Är det löftet om trygghet och bidrag runt det eviga hörnet, och den ospecificerade klumpen rädsla i knät?
I skolan lär man sig att Sovjet var en diktatur. Där gick man till val men hade bara ett parti att rösta på. I Sverige har vi sju nästintill likvärdiga, åtta med förvirrade fi.
Vad kallas det? Att rösta är som att trycka på knappen vid övergångsstället. Skenbart har man kontrollen, men det blir röd eller vågmästargrön gubbe i alla fall. Jag vill ha en helt ny gubbe. Eller tant. En som vill mitt lands bästa, inte bara ha min röst. Och det snarast.