Såret i New Yorks hjärta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
en attack mot en civilisation
Drygt tre månader efter terrorattacken mot New York har vardagen häpnadsväckande snabbt kommit tillbaka - börserna stiger igen, julhandeln slår rekord.
Men en sak har vi lärt oss: att vår västerländska civilisation bygger på gemensamma värderingar och att fan är lös när någon beslutar sig för att aktivt bryta mot dem.
Då kan vem som helst spränga vad som helst i bitar - och vi kan inte skydda oss, skriver här Aftonbladets Yrsa Stenius.
Förmodligen är det som Göran Persson sade när han stod på Manhattan och blickade ut över Ground Zero, marken där en gång World Trade Center stod:
Man måste se tomrummet för att förstå vidden av vad som hände den 11 september 2001, man måste se det gapande såret i Manhattans hjärta för att förstå innebörden av en attack mot en hel civilisation.
Vi som inte har sett hålet efter de störtade tornen, inte stått inför skrotet av allt som helt nyligen "vida hade blänkt", som Nils Ferlin säger och som nu låg krossat över hektarstora ytor, vi har häpnadsväckande snabbt återgått till vardagens ordning.
Inte helt förstås men nästan.
Vi grumsar inte särskilt över de utvidgade säkerhetskontrollerna på flygplatserna världen över för vi kan framkalla filmen i våra huvuden, filmen som borde vara science fiction men som inte är det: bildsekvenserna där flygplanen närmar sig World Trade Centers torn och bara dundrar rätt in och förvandlas till eldklot.
Usama bin Ladin har blivit ett begrepp, ondskan personifierad för många, och USA:s bombningar av Afghanistan diskuteras i stundom upprörda ordalag.
Men denna söndag i december då detta skrives deklarerar tidningarna uppgång på börsen i Amerika och optimismen sägs vara på väg att återvända litet varstans. Julhandeln lär ska slå alla rekord i år också.
Mot bakgrund av alla orden vi tog i vår mun för drygt tre månader sedan, orden som sade att världen aldrig mera blir sig lik, att ett epokskifte i historien kommer att dateras till den 11 september år 2001, att världen har blivit en ondare och osäkrare plats att leva på - mot bakgrund av de orden tar vi det redan anmärkningsvärt lugnt. På tre månader förefaller vi att ganska väl ha lyckats smälta en epokgörande katastrof.
Vem som helst kan spränga vad som helst i bitar och vi kan inte skydda oss
Med min uppväxt i Finland i bakhuvudet skyr jag stora ord. Historiens vingslag susar inte i mina öron varenda gång något ovanligt händer. Men i två avseenden förändrades världen den 11 september även enligt mitt skeptiska sätt att se.
Terrorattackerna mot New York och Washington präntade in något i våra skallar som vi förvisso vetat men kanske ändå inte helt förstått:
A) Att vår västerländska civilisation bygger på att vissa självklara konventioner följs, att alla, världen över, uppfostras till ungefär samma föreställningar om vad man gör och vad man absolut inte gör.
B) Att alla världen över inte omfattar samma konventioner och att fan är lös den dag någon beslutar sig för att aktivt bryta mot dem.
Vår civilisation är sårbar. Överallt finns byggnader och centra för teknik och administration som är vitala för våra samhällens funktion och som inte får slås ut av krig eller olyckor. Vi skyddar dem mot risker vi kan förutse.
Ganska mycket kan vi förutse bara ett grundantagande håller: antagandet om att även en fiende kalkylerar vinster mot förluster, att även en fiende gör rationella överväganden, att även en fiende har självbevarelsedrift.
Vad vi såg den 11 september
var konsekvenserna av felaktiga antaganden. I vissa samfund gäller andra kalkyler, andra regler för gott och ont, andra livsvärderingar som i själva verket är dödsvärderingar.
De som inte aktar sitt eget liv, som inte ett ögonblick bryr sig om andras, som inte sätter värde på materiella och kulturella arv, i varje fall inte andras, som har sina begrepp för sig om vad man gör och inte gör, kan när som helst spränga vad som helst i bitar och det kan vi aldrig fullt ut skydda oss emot.
Det har vi i och för sig vetat, vi har vetat att just detta är terrorns förutsättning och väsen men från och med den 11 september förstår vi det ända ned i magen.
Den andra stora förändring i världen som den 11 september förde med sig var att Rysslands världspolitiska omorientering då fick sin bekräftelse.
Också den har vi haft på känn. Men när Vladimir Putin reservationslöst slöt upp bakom USA, FN och det som går under namnet kriget mot terrorn, då kände man faktiskt hur radikalt världen har förändrats på blott tio år och för oss barn av det kalla kriget var detta faktiskt stort: Nu tillhör Ryssland väst! Eller vill i varje fall tillhöra!
Självklart hade Putin sina högst rutiga och randiga skäl för att rätta in sig i USA:s led - många oheliga allianser ligger bakom FN:s enighet i denna fråga - och Putin hade säkert sina egna bekymmer med Tjetjenien i bakhuvudet när han valde ståndpunkt. Men historia blev det lik förbaskat.
När väl detta är sagt, det historiska i historien om World Trade Center utrett enligt mitt sätt att se, är det dags att konstatera att det som hände den 11 september i allt väsentligt handlar om trivial politik.
Vi har inte att göra med den metafysiska ondskan som skövlade Manhattan likt en nedstörtad ängel. Vi såg brutal politik verkställas av religiösa fanatiker förmodligen som hämnd på cynisk amerikansk politik. Terrorns objekt valdes helt säkert med tanke på byggnadernas symbolvärde men det betyder inte att det var "vår västerländska civilisation" bin Ladin ville åt.
Han ville åt Bush-administrationen, hämnas på dess dubbelspel. Tidigare under året förhandlade Bush-administrationen med talibanerna om en pipeline för olja från Uzbekistan över afghanskt territorium samtidigt som den på annat håll förhandlade om att återinsätta kungen i Afghanistan.
När talibanerna fick reda på detta bröts förhandlingarna och ett par månader senare var bin Ladin i farten.
Om attacken mot USA var den hämnd jag tror att den var är det inte tu tal om att bin Ladin hade valt ett fruktansvärt sätt att slå och att terrorn som metod måste bekämpas hur anledningen till den än ser ut. Det betyder emellertid inte att man behöver köpa den beskrivning av USA:s vedersakare som George Bush och Tony Blair bjuder ut och som på sitt sätt utmålar det krig som utkämpats i Afghanistan som en helig mission, inte så olik heligheten i talibanernas förkunnelse.
Nu tillhör Ryssland väst – så radikalt har världen förändrats på tio år
Därmed är jag framme vid en av de konsekvenser av 11 september som enligt min uppfattning har uppmärksammats väldigt litet i svensk debatt:
När världspolitiken nu fixerats kring den goda stormakten USA som försvarar demokrati och västerländsk civilisation med vapenmakt och FN:s sanktion i ryggen, har alla alternativa perspektiv på världshändelserna rensats ut.
Göran Persson och Anna Lindh, Paavo Lipponen och Tarja Halonen, Jacques Chirac och Gerhard Schröder, Vladimir Putin och Tony Blair målar världen i så gott som samma svart-vita färger som George Bush som inte knystar ett ord om olja, politik och intressen utan mässar på om ondska och godhet som amerikaner plägar göra.
Från och med 11 september har Finland och Sverige intagit en ny internationell hållning som innebär att man nu fullt ut gör gemensam sak med USA:s och det stormaktsdominerade EU:s politiska intressen och internationella värderingar. Den position som en gång intogs då världen var delad och små länder fick passa sig för att göra gemensam sak med stormakterna har övergivits. Då ansågs de små ländernas analytiska distans och rörlighet i förhållande till händelserna i världspolitiken vara en tillgång för hela världssamfundet.
Sådana dygder anses överflödiga i en värld där sheriffen vakar över onda och goda.