Dags att våga vara – kvinna
”Jag har helt slutat att raka mig där nere.”
Min väninna tittar upp på mig och lyfter sitt glas med champagne.
”Jag är kvinna nu! Inte en flicka! 40 år. Och du med snart! Skål för oss! Skål för kvinnan!”
Kvinna. Femme. Donna.
Ett så vackert ord.
Som en ros som vecklat ut alla sina kronblad i full, mogen, sinnlig blomning.
Och ändå är vi kvinnor alltför rädda för att blomma fullt ut, dofta och lysa, breda ut oss, vara det vi är.
Kvinnor.
I stället för detta eviga ”tjejfest” och ”tjejkväll”, för kvinnor som ibland är över 60 år.
Nu ska man i och för sig inte fastna varken vid ord eller rakade underliv eller debatter kring handväskors pris.
Då förminskar och fördummar man diskussionen.
Det som gör mig sorgsen är vår rädsla för att vara mogna kvinnor. Hur vi lägger så lite tid på att njuta av kroppen och det erfarna sinnet och så mycket på att försöka tämja kroppen, kämpa mot kilon och rynkor.
Jag bläddrar i ett reklamblad på flyget, ser en annons för konjak. Tre minst sagt mogna män kring ett bord. Grå hår, fårade ansikten, dyra kostymer, upprullade skjortärmar, allvarliga miner: här avhandlas minsann viktiga affärer över konjaken.
Intill de betydelsefulla männen sitter en kvinna. Mjukt leende, beundrande, förstående. Säkert minst 20 år yngre än männen.
Idealbilden, ännu, år 2012, det år då jag nu fyller 40.
Så befriande då att träffa min väninna; se hårets stråk av silver som hon struntar i att täcka, erfarenheterna som speglas i blicken, de rödmålade läpparna, formerna bakom klänningen, den mjukt rundade magen som hon inte gör något för att dölja:
”Jag har ju fått barn! Klart det syns! Det har inte de där!”
Hon ler milt mot de smala, unga, hårdfixade kvinnorna i baren, de sökande, de letande.
Vi höjer våra glas igen, hon sänker inte ens rösten när hon säger: ”I förra veckan förförde jag en oskuld. Han dyrkar marken jag går på nu. Sex med mogna kvinnor slår allt, männen blir galna, bara man vågar släppa loss.”
Släppa loss, älska sig själv, älska att vara en mogen kvinna.
Så banalt som det kan bli, som ett ordspråk på en kylskåpsmagnet.
Men ändå så sant.
Distans
Det bästa med att ha nått en viss ålder. Att inte jaga och söka så desperat. Jag somnar i kärlek mellan två små personer i Mumin-pyjamasar. Värda varenda uppoffring och bristning.
Perspektiv
”Så det här är det som är livet? Så här fort går det alltså?” Och tanken som följer, kräver svar: ”Vad ska jag göra med återstoden?” Hur leva viktigare, riktigare?